FRAMTIDEN äR NU

1988 blev året för de djärva satsningarna. Åttiotalet kännetecknades av en uthållig högkonjunktur, och mot slutet av decenniet växte känslan att Finland bestående hade gått in i en rikare tid. Historiker som Antti Kuusterä har kallat åttiotalets senare halva för ”den kollektiva berusningens tid”. Det gick att låna pengar snart sagt utan övre gräns.

Telefonbolagen var naturligtvis inte opåverk­ade av berusningen. Samtidigt stod de inför förutsättningar som till en del skilde dem från övriga företag. Satsningar i ny teknik och nya affärskoncept var avgörande inte bara för att hänga med, utan även för att överleva. Stod man snällt och väntade på sin tur, var det ganska säkert att man snart stod ensam.

I Jakobstad gick ett initiativ typiskt för tiden under namnet Jakobit Ab. Vid JNT-styrelsens sista möte för året 1987 var en gäst närvarande, Carl-Gustav Källman, och gav ingående inform­ation om det nämnda bolaget. Källman var nytillträdd VD för Jakobit, idén till bolaget kom från Pentti Silvennoinen, rektor för Jakobstads finska arbetarinstitut. Tanken med Jakobit var att utveckla lokal kompetens som skulle kunna hjälpa regionens företag in i dataåldern.

Jakobits ursprungsägare var tre: staden Jakobstad, andelslaget Viexpo (grundat 1970 för att främja österbottniska företags internation­alisering) och Jakobstads Tryckeri och Tidnings

Carl-Gustav Källman, astrofysiker, återkom till hemorten och blev Jakobits VD och alltiallo. Foto: Linda Tallroth-Paananen 2010

Ab (JTT). Källman var astrofysiker, som efter en längre period som forskare vid Finlands Aka­demi hade återvänt till orten och utsetts till VD-jobbet. I bakgrunden fanns förutom Silven­noinen även Viexpos marknadsföringschef Clas-Göran Bystedt och Veikko Kurkiala, VD för Jakobstads handelskammare.

”Det var vid den här tiden mycket fokus på de bolag för datautveckling som växte fram i storstadsregionerna. I diskussioner med Clas-Göran och Veikko kom vi fram till att vi borde göra ett försök också i Jakobstad. Vi behövde bygga upp en egen kompetens inom dataområdet för att vår region skulle vara attraktiv för företagare”, säger Pentti Silvennoinen 2012.

Frågan var nu om också JNT skulle gå in som ägare i Jakobit. Beslutet blev att köpa aktier för 15000 mark och kräva en plats i Jakobits styrelse. Protokollet sammanfattar att ”…telefonbolagets verksamhet redan nu och även i framtiden tillhör dataåldern”.

Nästa satsning gällde Omnitele. I mars gick JNT liksom andra medlemmar i Telefoninrättningarnas Förbund (TIF), in som ägare i det nygrundade bolaget, vars syfte var att genomföra utvecklingsprojekt och konsultverksamhet för medlemmarna. Mer än någonsin var det en framgångsfaktor att försäkra sig om tillgång till kompetens. Ingen i branschen, och allra minst småföretagen, kunde hålla sig med förstahandskunskaper i alla de nya frågor som växte fram.

Datatie

Nästa fråga för JNT gällde Datatie. Bakgrunden till detta bolag kan föras tillbaka ända till 1969, då PTV meddelade TIF att telefonkoncessionerna inte berättigade till datatrafik. Konflikten blev en viktig ingrediens i det som beskrivits som ’det stora telekriget’. Förståeligt nog ville de privata bolagen inte acceptera att PTV skulle ha tolkningsföreträde i en sak som inte funnits på kartan då lagen stiftats.

1985 tog HTF initiativet till Datatie Ab, vars syfte var att dra ledningar för datatrafik inom det egna koncessionsområdet. Genom samarbete med andra delägare, som drog ledningar inom sina områden, skulle man successivt bygga upp ett allt större datanät som alternativ till PTV:s. Inledningsvis gick Tampereen Puhelinosuus­kunta, Hämeen Puhelin och Päijät-Hämeen Puhelinyhdistys och även banken KOP med som ägare, men snart hade en ägargrupp av tretton telebolag och tolv kundbolag samlats.

Affärsstrategin var enkel: priset på datatrafik hos Datatie skulle vara hälften av priset hos PTV.

Ett strategiskt syfte, som inte nämndes offentligt, var att Dataties nät framdeles skulle kunna användas även för fjärrtelefontrafik, som ju ännu låg helt under PTV:s monopol.

Någon koncession för datatrafiken hade Datatie alltså inte. Under andra politiska stjärnor kunde detta ha lett in i en återvändsgränd. 1985

Datatie grundades för datatrafik utan tillstånd. Affärsidén var enkel: halva priset jämfört med det hos konkurrenten PTV.

och 1986 var emellertid den nya telelagen i slutskedet av sin beredning, det viktiga var vad som skulle stipuleras i slutformuleringarna. Inom regeringen, som fram till riksdagsvalet i mars 1987 leddes av Kalevi Sorsa, fanns även starka förespråkare för avreglering. Bland dem justitieministern Christoffer Taxell.

Mikrofon för att läsa in meddelande på en telefonsvarare.

Valet förändrade sedan utgångsläget ytterligare. Till statsminister utnäm­ndes nämligen Harri Hol­keri, som inte bara var Samlingspartiets ordför­ande utan även styrelse­ordförande för HTF. Den nya trafikministern Pe­kka Vennamo, Landsby­gdspartet, var i samman­hanget ett oskrivet kort.

I april 1988 beviljade statsrådet slutligen koncession inte bara för Datatie, utan också för bolaget Yritysverkot Oy, som PTV hade grundat för sin datatrafik. I juni förändrades också PTV:s status då det fick ställning som affärsverk, vilket gav större frihet att agera inom kommersiella ramar.

I augusti nådde så frågan om Datatie JNT:s styrelse. Datatie hade vid det laget byggt ut sitt nät till både Seinäjoki och Vasa. Nästa etapp av utbyggnaden berörde nätgrupperna för Jakobstad, Karleby, Ylivieska, Brahestad och Uleåborg. Investeringsbehovet för JNT:s del beräknades till 1,2 miljoner mk, vilket styrelsen noterade utan större kommentarer. Obestridligt var ju verksamheten nu till och med laglig.

I december beslöt JNT-styrelsen teckna aktier för 50000 mk i Datatie.

Företagsnamnet Radiolinja bestämdes av Kurt Nordman. Företagets första logotyp formgavs av Seppo Välimäki.

Radiolinja

Men det allra största projektet under 1988 var ett annat: Radiolinja. Också här blev HTF föregångare. Som stort och resursrikt bolag i huvudstaden var förutsättningarna där av en helt annan klass än hos bolagen ute i landet. Säkert hade det också betydelse att HTF våren 1987 fick en ny drivande VD, Kurt Nordman. Född och uppvuxen i Oravais.

Nordman tillträdde som VD precis när den nya telelagen trädde i kraft. I politikerkretsar sågs denna som ett slutmål. Nordman kunde dock konstatera att telelagen låste aktörerna i fasta positioner, och med de privata bolagen på den förlorande sidan, eftersom de sektorer som var lönsammast, fjärrtrafiken och framför allt den växande mobiltrafiken, fortfarande var en del av PTV:s monopol.

”Det var uppenbart att vi, om ingenting gjordes, skulle vara hänvisade till en tynande torpartillvaro inom våra inhägnade lokalrevir”, kommenterar Nordman i sina memoarer,

Mäkitorppa, som vuxit till den största försäljaren av NMT-telefoner, fick HTF som ny huvudägare i början av 1987.

utgivna 2011.

Sommaren 1988 kom Nordman till att det var nödvändigt att gå till frontalangrepp mot telelagens revirindelning. Han beskriver detta själv som ”skapande galenskap – ingen hade väl kunnat vänta sig en så total avvikelse från spelets regler”.

Nordman lät göra kalkyler utgående från den kommande GSM-telefonin, så gott det nu gick tre år före den tidpunkt (1 juli 1991) som Europapolitikerna under stor optimism hade bestämt som premiärdatum. Han hade också ett kort i fickan av viss betydelse. I början av 1987 hade HTF köpt majoriteten i Mäkitorpan Autoradio. Detta bolag var den största återförsäljaren av NMT-telefoner i Norden, en erfarenhet som kunde tänkas vara mycket värdefull om HTF i sinom tid skulle etablera sig som mobiloperatör.

Nordman inledde med ett telefonsamtal till KOP-direktören Teppo Taberman. Var hans bank

Telefoninrättningarnas Förbunds logotyp, formgiven av Kyösti Varis.

beredd att gå med som ägare i det bolag som skulle bygga och driva det nya mobilnätet? Taberman frågade hur stor investering som skulle behövas innan nätet kunde betecknas som landsomfattande. Nordman drog till med 600 miljoner mark, utan att ha något egentligt faktaunderlag. Tabermans replik: ”Om det är fråga om ett så litet belopp, så är vår bank med om saken!”

Nordman ordnade sedan ett möte för ett halvdussin koncernchefer för storbolagen, bland annat partifirmorna Kesko och SOK. Alla ville vara med. Nordman vidgade gruppen ytterligare: ”Jag gick rakt på de högsta cheferna för ett tjugotal bolag med en längre telefonmonolog, som jag småningom kunde utantill. Slutresultatet var ett skolexempel på krångelfritt finskt beslutsfattande. Samtliga direktörer utom en meddelade direkt under samtalets gång att deras bolag var beredda att delta i projektet.” Även den sista kom med sedan han fått skriftligt underlag.

Kurt Nordman tog som VD för Helsingfors Telefon- förening en rad initiativ som han själv kallar ’skap- ande galenskap’.

Kalabalik

Hittills hade allt skett i hemlighet. När koncessionsansökan lämnades in till Trafikministeriet blev kalabaliken desto större. Det nya bolaget döptes av Nordman till Radiolinja. Det framgick snart att frågan om koncession inte skulle bli någon lätt match.

AXE – världens mäktigaste maskin – hade världspremiär i Åbo 1978. I Jakobstad inleddes AXE-utbyggnaden 1983. Vid affischen Olav Kirsilä, förman för kontoret 1987.

Väsentligt var att Nordman och hans HTF-kolleger backades upp på ett kompetent sätt på bland annat två håll. Dels utsåg TIF en GSM-kommitté i början av 1988, dels ingick de lokala bolagen ett utvecklingsavtal med det nygrundade Omnitele. Uppenbart låg dessa initiativ helt rätt i tiden.

Inom kort, i april 1988, presenterade TIF:s utskott för affärsutveckling sin egen slutsats: de lokala bolagen borde så fort som möjligt etablera ett nät för mobiltrafik av så kallad trunked radio systems-typ (innebär att användarna delar frekvenser genom frekvenshopp). Detta i väntan på att GSM-systemet skulle bli moget att ta i bruk. Samtidigt föreslogs att TIF skulle försöka få status av medlem i den internationella sammanslutningen för GSM.

TIF:s GSM-kommitté kom för sin del fram till att det framtida nätbygget borde göras av en huvudman, inte av 58 olika teleinrättningar, det vill säga antalet av förbundets medlemmar.

I ett notat för sin chef Harri Holkeri uttryckte Kurt Nordman samma sak. Radionätet måste byggas som ett nationellt nät och inte vara beroende av interna faktorer hos de lokala bolagen. Samtidigt var det ett axiom att lokalbolagen måste vara med, om nätet skulle kunna konkurrera med PTV, som ju hade hela landet som sitt arbetsfält.

Med detta fanns alltså ambitioner om två olika mobila nät för de lokala bolagen. Det första skulle byggas så fort som möjligt och baseras på färdigutvecklad teknik, för att kunna tjänstgöra i väntan på att det andra, det vill säga GSM, skulle bli förverkligat.

JNT:s styrelse tog del av en första information

Det var nu ett stort diskussionsämne att Vasa Telefon och Etelä-Pohjanmaan Puhelin förberedde ett samgående. Det nya gemensamma namnet var redan färdigt: Vasa Läns Telefon Ab. Styrelsen noterade att de två bolagen umgicks ”med framtidsplaner om en fortsatt utvidgning av verksamhetsområdet inom Vasa län”. Vilka alternativ skapade det för JNT?

I augusti tog styrelsen en bred diskussion om framtiden. Ett element att ta fasta på var tankar som aviserats om att nätgrupperna i framtiden skulle minska i antal men öka i storlek. Vad betydde detta för kommuner som Pedersöre och Nykarleby, där såväl JNT som PTV var verksamma?

Det heter i protokollet att styrelsen diskuterade ”möjligheten och behovet samt nyttan av en fusion antingen norrut eller söderut med tanke på kommande stortrafikområden”. Lars Holmström och Sigvald Blomqvist för styrelsen skulle tillsammans med Johan Lindholm och Trygve Still bevaka och föra ärendet vidare.

Marias galleri: Bo Södö

”Är med sina 44 år i JNT:s tjänst en verklig trotjänare inom telefonin. All- tid glad och nöjd och vet det mesta som är värt att veta om AXE-teknik.”

Marias galleri: Bjarne Berg

”Noggrann centralspecialist med långt tålamod. Allt från företags- växlar till centralteknik ingår i kompetensen.”