FRAMTIDEN äR NU
1997: Året för det stora 3G-kriget
1997 blev ett krigsår gällande den framtida vägen in i 3G.
Mer än någon annan aktör kom Ericsson att visa spelskicklighet i detta. När Jan Uddenfeldt åkte hem efter mötet med den japanske ministern hösten 1996, fanns ännu inte ens en konkret tidsplan för standardiseringsprocessen. Operatörerna var fullt upptagna med att bygga ut GSM-näten och -tjänsterna, många hade inte ens nått fram till ett positivt kassaflöde från GSM.
”I ett operatörsperspektiv väcktes 3G-frågan alldeles för tidigt. Men operatörerna satt fast i ett kollektivt dilemma. De vågade inte säga ifrån, då de var rädda för att politikerna och de reglerande myndigheterna skulle tolka det som bristande intresse för framtidssatsningar”, säger standardiseringsexperten Thomas Beijer, ordförande för det nämnda UMTS Forum.
Ihärdiga rykten sade nu att USA och Japan planerade ett strategiskt industrisamarbete, inklusive telekomindustrin, mot övriga världen. Det gällde att snabbt bredda den krets som drev 3G-frågan i den önskade riktningen. Ericsson såg Nokia som den perfekta samarbetsparten, och inom kort var en serie möten i gång där Ericssons allierade Docomo och Nokia tog mått på varandra.
Kontakterna tätnade under olika aktiviteter. I Finland fick de japanska gästerna prova på allt från finsk bastu till bärplockning och
Thomas Beijer
mountainbike genom blöta kärr. Vid en minnesvärd middag överraskade den japanska delegationens ledare Hironobu Takeuchi alla genom att börja sjunga. De relationsbyggande aktiviteterna hade gått in i en fördjupningsfas.
Pakten mellan Ericsson, Nokia och Docomo blev klar ungefär vid årsskiftet 1997, då Nokia beslöt att växla från sitt 3G-spår TDMA till Ericssons WCDMA. Jan Uddenfeldt: ”Vi lyckades övertyga Nokia. Teknikchefen Yrjö Neuvo och hans kolleger såg fördelarna med en global standard i form av WCDMA. Det ledde till den intressanta situationen att Ericsson och Nokia började agera tillsammans.”
Samarbetet mellan Ericsson och Nokia testades snart under allt mer fältliknande förhållanden. Hösten 1997 ägnade de en lång gemensam charmoffensiv mot de europeiska operatörerna. De nordiska mobiltillverkarna var nu såta vänner. Till och med presentationsmaterialet för WCDMA var gemensamt.
Bland konkurrenterna på tillverkarsidan fick Ericsson och Nokia med sig bara japanska NEC kring WCDMA. Alla de övriga större företagen –
Aimo Eloholma
Alcatel, Bosch, Italtel, Motorola, Nortel, Siemens och Sony – valde att förhålla sig fientligt och samlade sig till sist kring en alternativ teknikstandard TDMA-CDMA.
Intensivt lobbyarbete
Lobbyarbetet var intensivt också på högsta politiska nivå. Till exempel framförde president Martti Ahtisaari under ett besök i England Finlands synpunkter i saken för premiärminister Tony Blair. Bakgrundspappret hade skrivits av Nokiamannen Heikki Ahava. Resultatet blev att Blair personligen meddelade att Storbritannien skulle stöda WCDMA.
Avgörandets dag var bestämd till ett ETSI-möte i Madrid den 15-19 december. Anslutningen var massiv. Förutom representanter för ETSI:s 160 dåvarande medlemmar deltog också representanter för GSM-associationen och standardiseringsorganen i USA, Japan och Kina.
Fyra alternativa standarder hade preciserats för radiolösningarna i 3G: WCDMA, OFDMA, WTDMA och TDMA-CDMA. För att kunna antas som standard krävdes enligt stadgarna en majoritet på minst 71 procent. De 160 röstberättigade förfogade över sammanlagt 1392 röster, viktade
Besök från JNT och Novacall hos Ericsson i Stockholm i juni 1997. Från vänster Peter Lönnbäck, NovaCall, Sven-Erik Hästö, JNT , Hans-Erik Gädda, JNT, Johan Lindholm, JNT , Håkan Bäckström, Ericsson, Trygve Still, JNT och Kalevi Ahola, Ericsson.
utgående från medlemmarnas storlek.
Som delägare i Radiolinja var också JNT representerat i Madrid. Efter vad som beskrivs som en ”holmgång” utlyste ordföranden Friedhelm Hillebrand en indikativ röstning, som slutade 716–509 i favör för WCDMA mot TDMA-CDMA (alltså 58,5 procent mot 41,5 procent). Saken kunde fortfarande alltså inte avgöras. Hillebrand ajournerade mötet och utlyste dess fortsättning till Rom den 28-29 januari nästa år.
Ericssons och Nokias gemensamma kampanjpenna.
Nordisk helomvändning
Samtidigt förändrades spelplanen i Norden. De svenska, finländska och norska statliga operatörerna hade som framgått några år tidigare inlett samarbete mot den gemensamma fienden Telia.
Telecom Finlands representant i samarbetet, Aimo Eloholma, berättar: ”I oktober 1997 hade vi samlats till ett dansknorskfinskt möte på Arlanda där vi skulle gå igenom ett dokument om hur vi skulle samarbeta. Vid mötets början ringde den danske representanten och sa att han skulle bli försenad. När han till sist anlände, efter flera timmar, såg vi att något hade hänt. Han berättade att danska staten hade beslutit sälja Tele Danmark till Ameritech. Saken skulle offentliggöras nästa dags morgon.”
Ameritech var ett jätteföretag med bas i Chicago, och den danska utförsäljningen åstadkom en chockvåg i de övriga nordiska länderna. Nu triggades en nordisk fusionskarusell i gång som skulle komma att pågå i stort sett oavbrutet i fem års tid. Över en natt hade Telia, Telecom Finland och Telenor fått en gemensam hotbild. Från denna stund arbetade de tre bolagen för ett nära samarbete och helst en fusion.
”En tidig tanke var att Telecom Finland skulle säljas till Telia och att finska staten skulle gå in som storägare i Telia. Saken diskuterades vid flera
Nätaggregat byggt av Tomas Tallkvist 1997. Ersatte ett dussin väggtransformatorer för uppringda modem i Multi.fi:s ringserie.
tillfällen”, berättar Kaj-Erik Relander, som hösten 1997 deltog i mötena i egenskap av Telecom Finlands finanschef.
Aimo Eloholma säger att den enskilt svåraste frågan snabbt visade sig gälla makten över mobiltelefonin. ”Alla ville ha den som sitt eget barn.”
Huvudspåret var alltså en trepartsfusion, men under senhösten 1997 beslöt Finlands riksdag om börsnotering av Telecom Finland följande år. Innan den var genomförd var det från finländsk sida nödvändigt att avstå från alla officiella
Startpaket för Internet.
fusionskontakter. Inget hindrade dock de tre VD:arna Lars Berg (Telia), Pekka Vennamo (Telecom Finland) och Tormod Hermansen (Telenor) från att träffas i smyg. En avgörande sak var att personkemin dem emellan fungerade.
Två sluggergäng
Mer närliggande för JNT:s del var behovet av ett avgörande i Finnetfrågan. Till en början såg det också ut att bli ett sådant. I april skrev en större grupp av Finnetbolagen på en avsiktsförklaring om den nya färdriktningen, och i maj undertecknade merparten ett avtal. Likväl fanns ännu outklarade detaljer, och i september konstaterade JNT-styrelsen resignerat att processen fortsatte.
Under hösten genomförde HTF dessutom en aktieemission som övertecknades åttafaldigt. Bolaget fick hundratusen nya aktieägare och tillfördes 480 miljoner mark i nytt kapital. Efter det styrkebeskedet dök en chans upp för HTF att ta kontrollen över telefonbolaget i Tammerfors, vilket kuppartat genomfördes på en bolagsstämma under förvintern.
Kurt Nordman skriver att man från HTF:s sida under de många Finnetmötena uppfattade motpartens representanter närmast som ett sluggergäng. ”Det kan dock tänkas att de såg på oss på samma sätt.”
JNT-styrelsen kunde inte göra mycket åt detta. Mer resultatrik blev dess analys av mobiltelefonin, som i Finland vid årets ingång hade vuxit till 1,5 miljoner abonnemang, och det utan att framgångssagan verkade ha något slut.
JNT förstärkte under året GSM-nätet med nya basstationer i Vexala fiskehamn, Mässkär och Evijärvi. Även marknadsföringen av abonnenttjänster behövde förstärkas, vilket var svårare att hantera. Nu kom också en gemensam propå från Omnitele och Radiolinja om GSM-investeringar som för JNT:s del under 1998 skulle kosta 6,1 miljoner mark, dubbelt mer än i JNT:s eget budgetförslag.
Styrelsen beslöt enligt det egna förslaget, men diskussionerna födde en idé, som i oktober preciserades av Jan-Erik Frostdahl. Nämligen ett finansieringsupplägg som skulle göra JNT skuldfritt samtidigt det skulle möjliggöra en ökning av GSM-investeringarna.
Idén gick ut på refinansiering av GSM-anläggningarna genom ett upplägg av typ sale and lease back. Kalkylen visade att bokföringsvärdet på GSM-anläggningarna var 7,8 miljoner mark. Genom att sälja anläggningarna och samtidigt leasa dem under sju år skulle det beskrivna
DECT-telefon från Ericsson.
placeringslånet i Pensions-Varma på 7 miljoner kunna betalas bort.
En offert begärdes från Merita Finans och godkändes. Avtal i saken signerades den 18 december.
Företagsväxelboom
En annan pusselbit i affärerna som denna tid växte i betydelse var företagsväxlarna. Just 1997 kunde JNT börja installera de första genomvalsväxlarna med ISDN-teknik till en egen ISDN-central. Särskilt intressant blev området genom den standard DECT (Digital European Cordless Telecommunications) som ETSI hade fastsällt för sladdlösa telefoner.
Ericsson var snabbast ute med ett telefonsystem där DECT-telefoner anslöts till digitala företagsväxlar.
”Systemet hette Freeset och fungerade tekniskt ganska långt som GSM med handover mellan basstationerna, men var helt integrerat i företagsväxlarna. På JNT testade vi det första Freesetsystemet på bostadsmässan sommaren 1994”, berättar Håkan Löfqvist.
”Under nittiotalets senare del sålde vi så många system som vi bara hann installera. Systemen inbegrep allt från två till många tiotals
basstationer, för att företagsnätet skulle fungera över hela arbetsplatsområdet. En basstation klarade kommunikation på 30-300 meters avstånd.”
Vid den här tiden var inomhustäckningen för GSM ofta svag, och eftersom GSM-samtalen var dyra i jämförelse, gynnade det DECT-systemen. ”Det var fullt ös på försäljningen ungefär till år 2000. Då hade vi byggt ut systemen åt de flesta företag som hade behov av dem. Många av systemen finns kvar i uppgraderad form ännu i dag”, säger Håkan Löfqvist.
SoCS-medlemmarna Jaana Nylund och Simon Finne till vänster. Jaana Nylund i TV-inslaget: ”Det här är något av det bästa som hänt mig. Nu kan jag en del om datorer, för skolornas dataundervisning är inte den bästa.”
Marknadsdominans
Bland de mer interna JNT-frågorna 1997 kan nämnas förnyande av ADB-system. En förändring som ofta får mer genomgripande effekt än man i början tänker sig, eftersom snart sagt allt som görs i företaget bör integreras i systemet. Efter betydande analyser av framför allt Timo Prittinen och Johan Högnabba föll valet på alternativet TTM, bland annat för att det kunde hantera flera språk.
I november värvades redovisningsekonomen Kari Myllymäki av Lapuan Sähkö. JNT ville hålla Myllymäki kvar, men Lappobolaget erbjöd villkor som JNT inte kunde bemöta. Tjänsten annonserades ut, och den 18 december beslöt styrelsen anställa Maria Höglund som företagets nya redovisningsekonom.
I juni kom ett besked från trafikministeriet att JNT:s marknadsandel bedömdes till över 90 procent inom verksamhetsområdet och att systemet med ägarabonnemang gav fördelar jämfört med hyresabonnemang. Detta betraktades, med grund i den nya telemarknadslagen, som en konkurrenshindrande faktor.
Glenn Häger blev som Internetentreprenör allt mer efterfrågad. I februari tog han steget från firman Multi Net Works till aktiebolaget Multi.fi, som han då startade med aktiekapitalet 15000 mark. Glenn Häger säger i efterhand själv att han inte förstod att ta tillräckligt betalt för sitt arbete, vilket hos kunderna skapade en skev bild av vad Multi.fi:s tjänster verkligen var värda.
För Novacall växte verksamheten närmast explosionsartat, så att bolaget vid årets slut redan hade 35 anställda. Dels var detta en följd av de uppdrag som övertagits, men nya tillkom både lokalt och på riksnivå. Som konsekvens behövdes nya utrymmen snabbt ställas i ordning.
I juni var det tal om att Novacall skulle köpa utrymmen i JNT:s grannfastighet Stadshotellet-Fontell. Priset på 1 miljon mark ansågs dock vara för högt. I september skrinlades köpet på grund av de renoveringskostnader som dessutom kunde förväntas. Tillfälligt hyrdes rum på 80 kvadratmeter i stadshotellets andra våning.
Vad SoCS betydde
Under 1997 spred djungeltelegrafen ryktet om dataföreningen SoCS i allt vidare kretsar. Medlemsantalet växte efterhand till drygt tjugo, fem av dem flickor. De allra flesta var i åldern 15-20 år. Någon var ’ordförande’, men någon hierarki fanns inte. Alla hade lika mycket talan.
”Vi är fullständigt hängivna åt Internet och Coca-Cola eller något annat som innehåller kaffe. Vi har omkring tio datorer och två terminaler, som alla är förenade till ett nät”, enligt beskrivningen på den egna hemsidan.
Mycket gick ut på att testa vad som var möjligt på Internet. ”Vi var ju verkligen tvungna att lära oss allt själva. Inget fanns beskrivet om hur Linux
Mats Byggmästar
fungerade eller överhuvudtaget om hur man kommunicerade över Internet. Inte ens på Internet fanns information om hur man byggde Internet”, säger William Lindén.
”Detta gällde även framöver när jag började jobba på Multi.fi, och samma utgångspunkt hade förstås Glenn, Timo och de andra på JNT. Både de och jag har på egen hand fått ta reda på hur allt fungerar. Så är det till en del ännu i dag i fråga om Internet, allt beskrivs inte i manualer i dag heller.”
En inspiratör för SoCS-medlemmarna var Mats Byggmästar, 25-årig ingenjör som läsåret 1996 - 1997 arbetade som datalärare på Yrkesskolan i Jakobstad. ”Mats var min lärare på yrkesskolan, en väldigt duktig programmerare, som var med i en grupp, Doomsday, som vann förstapris i programmeringstävlingar flera gånger. Mats hjälpte oss med programmering och annat i SoCS”, säger William Lindén.
Fortfarande kan man på Internet hittas 3D-programmeringar som Mats Byggmästar och hans kolleger i Doomsday gjorde 1997.
Marias galleri: Stefan Skytte
”En eftertänksam analytiker med stor känsla för kommande trender och utveckling.”
Marias galleri: Andreas Stenbacka
”Nätverksspecialist som jobbar effektivt i det tysta och får saker att ske. Kan dethär med telefonsupport. ”
