FRAMTIDEN äR NU

1996 var året då Finnetbolagen kom till en punkt där samarbetet inte längre var självklart. En förklaring var att de gemensamma projekten hade visat sig fungera väl som koncept i den nya konkurrenssituationen och att behovet av en gemensam fiende därför hade minskat. En annan att Finnetbolagen hade mycket olika förutsättningar.

Mobiltelefonin fortsatte att bli allt hetare. Till detta bidrog de europeiska politikerna. EU hade genom åren gjort flera försök att ’kidnappa’ GSM-telefonin och göra den till ett EU-projekt, vilket GSM-folket, som inte vill ha politiker med i arbetet, hade lyckats avvärja. Inte desto mindre var GSM-telefonin det bästa tänkbara exemplet på faktiskt gränsöverskridande europeiskt samarbete och integration.

När nu också 3G stod för dörren, blev målet att förhindra att USA och Japan skulle komma in på banan. EU:s budskap var att 3G-processen skulle fungera bättre om den ägde rum inom en EU-ram. En UMTS-organisation (UMTS = Uni­versal Mobile Tele­communications System) föreslogs, som genom bred förankring i telekom­branschen skulle utgöra stödorganisation för det europeiska 3G-alternativet.

Telekombolagen motsatte sig, Ericsson och Nokia allra mest. Efter en middag, som EU:s industrikommissionär Martin Bangemann gav för de båda bolagens VD:ar Lars Ramqvist och

Godtagbar lönsamhet

JNT:s bokslut för 1995 visade en omsättnings­ökning på 6,5 procent. Utgift­erna hade däremot vuxit avse­värt mer, främst bero­ende på personal­kostnaderna för den växande text­telefonin och olika Finnet­åtaganden.

GSM-investeringarna fortsatte vara ett diskussionsämne. Målet under 1995 hade varit 350 nya GSM-abonnenter. I verkligheten blev det 530, det vill säga i snitt två nya varje arbetsdag. Det kan i dag låta lite, men 1996 var detta remarkabelt och gjorde det nödvändigt för JNT att fortsätta att förstärka GSM-nätet.

I december undrade styrelsen över den faktiska lönsamheten i GSM-trafiken. Man hade på känn att ersättningsnivån borde ligga ”något högre” än den gjorde för att ge tillräcklig avkastning på kapitalet. Fortfarande hade JNT ingen del i trafikintäkterna av samtalen, utan inkomsten kom framför allt genom den näthyra som Radiolinja betalade.

Johan Högnabba erbjöd sig att räkna på saken för åren 1993-1996. Han återkom med en grundlig genomgång, som visade att GSM-avkastningen varit fullt godtagbar.

För abonnenterna var det detta år befogat att framför allt hålla reda på datumet 12 oktober. Alla riktnummer i Finland ändrades då så att 9-nummer blev 0-nummer.

I oktober fyllde VD:n Johan Lindholm 60 år och

Teletrafikområdena med de nya riktnumren från och med 12 oktober 1996.

gratulerades varmt av styrelsen. Kort därefter återkom man till frågan om förtidspensionering. På VD:s initiativ hade ”inledande diskussioner” förts i saken. Styrelsen beslöt erbjuda pension-

I början av 1994 fick försälj­ningen av GSM-abonne­mang fart på ett sätt som inte ens de värsta opti­misterna hade förutspått.

ering i samband med Johan Lindholms 62-årsdag i september 1998 och att börja söka ny VD omedelbart.

Källarverksamhet

Frågan om JNT:s engagemang i den fram­växande Internet­tekniken kan kort besvaras med att den ägde rum som en källar­verksamhet. IT-chefen Timo Prit­tinen och Tomas Tall­kvist var djupt intres­serade av ämnet, men upplevde JNT:s ledning som konser­vativ. Ännu 1996 var intäkterna från sam­arbetet med Glenn Häger obetydliga.

”Positivt var att ledningen inte detaljstyrde. Om vi hade bett om pengar för routers och annat för att kolla på Inter­net, så hade vi knappast fått till­åtelse för det. Men genom att ledningen nöjde sig med specifi­kationen ’teknisk utrust­ning’, så kunde vi ändå skaffa det vi ville ha”, säger Tomas Tallkvist.

Men även en annan källarverksamhet skulle visa sig betyd­elsefull. Denna del av berät­telsen börjar på en fest hos några data­intresserade ung­domar i Jakob­stad en regnig dag i september 1996. De satt med sina datorer upp­kopplade i ett litet nätverk, när en av dem kläckte idén att de skulle grunda en data­förening och koppla upp sig på nätet via den.

Så skedde. Föreningen registrerades under namnet SoCS, och hur det var så hittade de den perfekta data­salen. Nämligen den källare som JNT hade över­givit några år tidigare. Efter fastighets­ägarens konkurs hade källaren stått i stort sett öde och var knappast idealisk från arbets­plats­hälsosynpunkt. Men för ett gäng

William Lindén.

data­nördar var stället idealiskt, inte minst för den omedel­bara närheten till JNT.

”Vi lyckades komma överens med Glenn Häger om att dra en sladd till JNT-sidan och koppla upp oss till hans Inter­net. Vi betalde kopplingen och hyran med medlems­avgifter. Jag har inget minne om vad det kan ha kostat, men det var en 10/10 Mbps anslut­ning och det var enormt snabbt på den tiden”, berättar William Lindén, en av SoCS-grundarna, i dag anställd på JNT.

I denna källare hängde sedan dessa data­nördar, till en början 7-10, över sina datorer utan att bekymra sig särskilt mycket vilken tid det var på dygnet. Enligt den korta beskriv­ning på engel­ska som senare lades upp på SoCS:s hemsida ägnade de sig åt chatt och spel, som skjut­spelet Quake, som kom i en Linux­variant just 1996, men också åt ”nyttiga saker” som programmering.

Varför namnet SoCS? William Lindén: ”Vi var superhemliga med det, och det är vi väl fortfarande, men jag vill minnas att det till en början var en förkortning av ’Shadows of Cyber­Space’. Sedan blev det nog bara SoCS och har egentligen aldrig betytt något.”

Från YLE:s arkiv

» Se när Pekka Vennamo presenterar
   Internet för TV-reporter

Pionjärarbete i Novacall

För Novacall blev 1996 det första egentliga verksamhetsåret. JNT:s chef för företags­för­säljningen Peter Lönnbäck hade ju fått frågan om projekt­ledartjänsten vid Novacall, och svaret blev ja. Hans tidigare arbets­uppgifter fördelades på kollegerna.

Den absoluta huvuddelen av Novacalls verksamhet under året kunde hänföras till projektet NovaNet. Det var ett pionjärarbete i alla avseenden, som gick ut på att skaffa lärdomar, hitta folk, organisera arbetsutrymmen och utveckla rutiner, samtidigt som det gällde att missionera för verksamheten och hitta nya kunder.

Det Peter Lönnbäck snabbt såg var att Internet måste tas på allvar. Själva kärnan i en förmed­ling­sverksamhet är att snabbt få tag på den information som efterfrågas, och i det arbetet var det uppenbart att det framväxande Internet var en sak att satsa på.

I oktober presenterade Peter Lönnbäck en verksam­hetsplan för Novacall för 1997-2000 för JNT:s styrelse. ”En synnerligen snabb tillväxt har uppsatts som målsättning, vilket samtidigt betyder personalbehov och riskkapital”, konstateras i referatet. De möjligheter som beskrevs ”ifrågasattes delvis” av styrelsen och riskerna framhölls.

Novacalls egen styrelse, som leddes av Jan-Erik Frostdahl, godkände dock verksamhets­planen. Man skulle givetvis göra en årlig noggrann uppföljning.

Under året mognade tanken att både Ulataxi- och texttelefon­verksamheten skulle överföras från JNT till Novacall, och beslutet blev att så skulle ske från nyåret 1997. En annan fråga gällde JNT:s åtaganden gentemot Kretsalarmerings­centralen, KAC. När det stod klart att staden Jakobstad såg positivt på att vissa larm överfördes från KAC till Novacall, inleddes förberedelser för detta.

Komplicerad Finnetstrategi

För Finnetbolagen blev 1996 som nämndes ett villrådighetens år. Dels hade man att förhålla sig till händelserna på den internationella arenan, dels började de kulturella olikheterna bland medlemsbolagen yttra sig på allvar.

En vitbok som gavs ut av Finnet detta år tar med noggrant valda ord upp allianstemat. ”Det är realistiskt att utgå från att flera utländska företag har tillräckliga resurser och under vissa betingelser även intresse för att utvidga sitt verksamhetsfält i Finland.” Vitboken slår fast att Finnet som företagsgrupp inte är till salu. Men något av de

I sin vitbok illustrerade Finnetbolagen de viktigaste allianserna i telebranschen så här.

samarbetsavtal man har med de globala operatörerna ”kan vid lämpligt tillfälle fördjupas till en egentlig allians”, sägs det.

I vitboken konstateras också att konkurrenten Tele­com Finland, ungefär lika stort som Finnet­gruppen, ”ansett sig ha till­räcklig risk­tålighet för att kunna göra betyd­ande sats­ningar på nät­verksamhet i ut­landet”.

Spelplanen hade med andra ord blivit inter­nationell också för Finnet­bolagens del, utan att man på de enskilda bolagen alltid hade tagit in detta i sin omvärlds­beskrivning.

Andelen mobiltelefoner per capita för olika länder 1996. De fyra nordiska länderna är i en kategori för sig, så som de varit sedan NMT-telefonin intro­ducerades.

JNT:s styrelse diskuterade Finnetgruppens strategi­papper vid ett otal tillfällen under året. Kärn­frågan var ”hur Fin­net-bolagen kunde omstruk­tureras för att bättre möta den liberal­iserade tele­marknaden och kommande utmaningar”. Styr­elsen erkände Finnets centrala roll för kapital­förvaltning och koordi­nering. Man stödde mer lokalt sam­arbete, ett utvecklat kund­perspektiv och effekt­ivitets­perspektiv, men styrelsen ville inte ha någon ny ”Spar­banken Finland”. Med det syftades på det sparbanks­samarbete som hade slutat med kata­strof några

Arbetsminne av typen DDR, som numera finns i nästan alla datorer, introducerades för första gången på marknaden år 1996.

år tidigare.

I ett anförande den 19 augusti beskrev HTF:s Kurt Nordman utan större omskrivningar den konflikt som fanns mellan riks­perspektivet och de lokala intres­sena. Risk­kapital behövdes, men besluts­processen i Finnet­gruppen var tung, långsam och ineffektiv. Nu måste steget tas från talko till affär­stänkande. Finnet, Radio­linja och HTF var alla miljard­företag och hade potential att bli börsbolag.

”Min åsikt var att gemenskapen kunde säkras endast om den var baserad på robusta affärs­intressen. Detta innebar att gruppen på något sätt måste konsol­ideras”, samman­fattar Nord­man i sin bok från 2011.

Nordman lade fram det enkla och radikala förslaget att Finnet­gruppens samägda företag skulle ombildas till dotter­bolag under Helsing­fors Telefon, mot att medlems­bolagen i Finnet skulle erbjudas ägar­skap i HT.

Jaz-enheter, lanserade av Iomega i mitten av nittiotalet, gjorde det möjligt att lagra upp till 1 GB på speciella disketter.

Kurt Nordman: ”Sällan har jag slagit yxan i sten så kata­strofalt. Jag hade inte insett att alla tankar på koncern­bildning och utbyte av värde­papper var totalt främmande för de övriga dir­ektörerna. De hade aldrig haft anled­ning att tänka igenom dessa frågor på samma sätt som vi i huvud­staden. Vi talade helt enkelt inte samma språk.”

I oktober, när man i Finnet redan diskuterade för och emot två alter­nativa strategi­papper, konsta­terade JNT:s styrelse att situat­ionen var ”synner­ligen kompli­cerad”. Det enda logiska beslutet var att vänta och se hur Finnet­diskussionen utvecklades.

Japanskt chockbesked

På den internationella arenan skulle en liten händelse den 13 juli detta år få långtgående följder. Denna dag levererades ett chockbesked till Ericssons teknikchef Jan Uddenfeldt, då han semesterledig med familjen var på väg i bil från Disneyland i Paris till Rivieran. Teleministern i Japan hade föreslagit att den amerikanska 3G-tekniken CDMA2000 skulle bli 3G-standard i Japan.

”Beskedet var obegripligt. Det var ett hårt slag också mot landets egen mobiloperatör Docomo, som ju samarbetade med oss på Ericsson om WCDMA. Ministeriets motivering var att Japan måste gå in för en 3G-standard som var internationellt gångbar”, säger Jan Uddenfeldt.

”Eftersom trafiken flöt mycket sakta inför den franska nationaldagen, så fanns god tid att prata (tack GSM!). Vad skulle vi göra? På Ericsson ville vi för allt i världen inte att den amerikanska CDMA-tekniken skulle erövra Japan och därmed kanske även påverka Kinas 3G-val.”

Två månader senare anmälde sig Jan Uddenfeldt på kommunikationsministeriet i Tokyo. Ministern vid denna tid hette Ichiro Hino.

”Jag beskrev WCDMA och förklarade att denna teknik (mellan mobil­telefonen och basstat­ionen) kombinerad med GSM:s kärnnät (mellan basstationen och tele­foncentralen) motsvarade det japanska kravet på att standarden skulle vara internationell. Ministern blev mycket förvånad.”

Ichiro Hino hade genom amerikanska lobbyister fått veta att Ericsson satt fast i GSM- och 2G-teknik. Uddenfeldt beskrev hur WCDMA redan i det första skedet skulle kunna klara datahastigheter över 1 Mbps, vilket den

Jan Uddenfeldt

smal­bandiga amerikanska CDMA-teknologin inte räckte till för. När ministern efterhand fick situationen klar för sig, vände situationen helt.

”Det akuta hotet i Japan var därmed avvärjt. Men fortfarande var det ju så att vi i Europa inte hade någon officiellt besluten 3G-standard. Nu gällde det för oss att åka hem och försöka skynda på saken så mycket det bara gick”, säger Jan Uddenfeldt.

Marias galleri: Stefan Högdahl

”Linux-expert som vet det mesta om hem­si­dor och e-post. Lugn typ som får de me­st in­ve­ckl­ade saker att verka hur enkla som helst.”

Marias galleri: Merja Mattila

”Här är det ordning och reda som gäller. Merja styr och ställer för att våra kunder ska få telefonbetjäning vid problem och att anslutningar blir kopplade.”