FRAMTIDEN äR NU
1987: Den nya världens skapelse
Året då den moderna världen skapades kan dateras till 1987. Knappast beskrev någon saken så då, året var ett i raden av alla andra, men i efterhand går det att hitta många argument för att skiljelinjen gick just här.
På lokal nivå var det framför allt två JNT- anknutna frågor som uppmärksammades. JNT- geografin ställdes under diskussion som följd av de fusionsplaner som presenterades i grannområdet. Och nu blev det här med TV via satellit verklighet för allt fler.
För JNT-folket var samtalsämnet i årets början dock framför allt en intern fråga: vem skulle bli ny teknisk ledare efter Herbert Michelson, som efter många år i bolaget skulle gå i pension?
JNT gick ut med annons, tolv sökande anmälde sig. Fyra kallades till intervju, och den 19 januari gjorde styrelsen sitt val. Den nye tekniske chefen hette Trygve Still. Född i Jakobstad 1947, anställd på Vasa Telefon 1972, där han efterhand avancerat till avdelningschef.
Grannfusion
Geografin blev ett tema i samband med Kronoby Telefonandelslags stämma i april. Andelslaget stod inför den ofrånkomliga digitaliseringen och resurserna räckte inte för saken. Andelslagets styrelse förklarade redan inledningsvis att den realistiska lösningen var en fusion med en starkare partner. Frågan var vilken.
Kronoby Telefonandelslags stämma i april 1988, då man slutligen sade ja till att fusionera med Gamlakarleby Telefon.
Tre alternativ var rimliga: samgång med Gamlakarleby Telefon Ab (GT), Post- och Televerket (PTV) eller JNT. JNT-alternativet fälldes dock snabbt med hänvisning till nätgruppsgränsen, som enligt finländsk teletradition var att betrakta som helig. Utgångsläget i övrigt var att Kronoby kommun var tredelad. I kommundelarna Nedervetil och Terjärv opererade PTV, i Öja GT, medan andelslaget hade hand om kärn-Kronoby.
Debatten blev livlig och hade klassisk Österbottenkaraktär med skarpa inlägg i lokaltidningarna. Bland annat kommundirektören Gösta Svenfelt tog ställning för PTV-alternativet, och
Linjeisolator som användes i öppna telefonlinjer till vänster.
Extrahögtalare från 70-talet till höger.
fick flankstöd av chefen för PTV:s Vasadistrikt, Tapio Paarma, som framhöll att PTV efter många moderniseringar inte längre var att betrakta som ett byråkratiskt verk. Båda kandidaterna menade att just de var den bästa garanten för att svenska språket inte skulle försummas i ett fusionerat bolag.
Beslut behövdes från två andelsstämmor. Båda blev välbesökta och omröstningarna vid stämmorna 1987 och 1988 slutade ungefär likadant, 85-32 respektive 89-38 i favör för GT. Från GT:s sida låg man lågt och lät kronobyborna sköta debatten, men målet var – erkände VD:n Bo Eklund i en intervju – att få ta hand om hela
JNT:s hundraårsfest. Sven-Erik Hästö till höger förevisar optisk kabel för Carl-Gustaf Sundell och Olavi Rautamo.
Kronobyområdet.
En ovanlighet var att GT som huvudägare hade staten, vilket gick tillbaka på en affär 1962, då huvudägaren Carl Hagström hade sålt sin aktiepost på 52 procent. Även med staten som ägare sköttes bolaget dock med i stort samma preferenser som man kunde förvänta sig hos en
teleoperatör i en mellanstor finländsk stad.
Kronobyfusionen kom alltså att ske utan medverkan från JNT:s sida, men den åskådliggjorde tydligt frågeställningar som också var relevanta för JNT. En extra lektion gavs av att även telefonbolaget i Kelviå, norr om Karleby, kontaktade GT för fusionsdiskussioner. Här blev det en kamp mellan GT och Pohjanmaan Puhelinosuuskunta (PPO) om vem som skulle få ingå äktenskapet. Kampen fick förvecklingar som i en filmfars. PPO trodde sig ha vunnit bruden, men några timmar före bröllopet tog GT hem spelet och kunde alltså infoga även Kelviå kommun till sitt koncessionsområde.
Kabel-TV-boom
Den uppmärksamhet det skapat i slutet av 1986, då de satellitförmedlade TV-kanalerna började distribueras i JNT-området, gav ringar på vattnet. En plan antogs för hur kabel-TV-nätet skulle byggas ut i Pedersöre och Larsmo under åren 1987-1989. 1360 abonnenter omfattades av planen, kostnaden var 4950 mk per anslutning.
I mars 1987 inleddes underhandlingar med Västantennen och Cityantennen i Jakobstad. I maj var man överens om villkoren för att JNT skulle överta dem. 1400 lägenheter berördes. Antennätet och den tekniska utrustningen övertogs utan kompensation. En anslutningsavgift på 300 mk per lägenhet skulle uppbäras. Efter två år skulle en underhållsavgift tas ut enligt PTV:s tariff.
I december tecknade JNT aktier i Jakobstads Samantenn Ab och krävde i samband med det en styrelseplats i bolaget.
JNT:s nya fokus på kabel-TV fick också en annan effekt. Man hade i bolaget inte själv kapacitet för alla de installationer och serviceåtgärder som verksamheten förutsatte. Det hade däremot R.F. Gustafsson AB, vars VD R.F. Gustafsson sedan många år satt i JNT:s styrelse. Frågan väcktes av Gustafsson själv: var man på JNT intresserad av att överta den antennavdelning han hade i sitt bolag?
I augusti diskuterade JNT:s styrelse saken.
Trygve Still, nyanställd teknisk chef i JNT, efter en femtonårig karriär inom Vasa Telefon.
Konkret erbjöd R.F. Gustafsson två tjänstemän, fyra montörer samt maskiner och verktyg inklusive två bilar, varulager och goodwill. En del frågeställningar preciserades, varefter styrelsen återkom till frågan i september. Styrelsen såg i stort positivt på förslaget, två medlemmar var dock ”något mera reserverade”.
Odd Trandem vintern 1987 med den första GSM- terminalen, baserad på den moduleringslösning (ADPM) som vann i GSM-testerna.
Saken avgjordes av en förhandlingsgrupp på fyra personer. Affären genomfördes den 1 oktober. Fem anställda flyttade över till JNT. Ersättningen till R.F. Gustafsson AB blev 1,3 miljoner mark, vilket inkluderade utrustning.
Den tunga frågan under året handlade om den fortsatta digitaliseringen. I juli bekantade sig styrelsen med L.M. Ericssons offert gällande telefon-, transmissions- och kabel-TV- utrustning för 1987-1990. Saken beskrivs som en ”fullständig digitalisering av återstående landsortscentraler samt utbyggnad av transmissionsnätet med fiberkablar för teletrafiken och kabel-TV”. Man beslöt besöka Ericssons huvudkontor i Stockholm för att fördjupa diskussionerna.
Besöket ledde till prisjusteringar. I augusti godkändes LME:s anbud. Styrelsen noterade bekymrad att investeringarna under 1988 beräknades uppgå till 75 procent av omsättningen.
Mobiltelefoni?
Under 1987 kom Trygve Still att delta i de första diskussionerna i en sak som föreföll ligga mycket avlägsen från Jakobstads horisont, men som fortare än någon kunde föreställa sig skulle förändra världen: frågan om mobiltelefoni.
Det man såg var att mobiltelefontrafiken i Finland växte snabbare än även de största optimisterna hade förutspått. Enbart under första delen av 1987 fick PTV 12000 nya abonnenter till sitt NMT-nät. Trafikstockningar uppstod och störde trafiken i stort sett dagligen. Ett andra NMT-nät i 900 MHz-bandet togs som framgått i bruk under våren, vilket dock inte lättade på trycket i det gamla NMT-nätet, eftersom de två näten inte kunde kommunicera med varandra.
Den stora volymen i NMT-trafiken gjorde den även mycket lönsam, vilket förstås väckte reaktioner hos de privata bolagen, eftersom de var utestängda från marknaden. Framför allt var detta frustrerande för HTF (Helsingfors Telefonförening), det överlägset största av de privata bolagen. För varje år under åttiotalet växte ambitionerna inom HTF att göra något åt situationen. Både av affärsmässiga och strategiska skäl.
Men hur skulle man komma åt PTV:s monopol? En ordning som allmänt uppfattades som lika orubblig som att solen gick upp i öster och att det kalla kriget var en del av naturens ordning.
Exemplet Sverige
Det fanns ändå ett närliggande motexempel, nämligen Sverige. Något formellt telefonmonopol hade aldrig etablerats där. Detta utnyttjades hösten 1981 av det svenska näringslivets ’svarta får’, Jan Stenbeck, som i en snabb och fräck aktion öppnade mobiltelefonkonkurrens under namnet Comvik en vecka före den länge förberedda svenska NMT-premiären. Erbjudandet från Comvik – som med åren utvecklats till det som nu heter Tele2 – var tekniskt underlägset NMT i alla avseenden, men genom låga priser och rå marknadsföring kom Comvik ändå att framstå som det svenska Televerkets värsta fiende.
JNT:s styrelse 1987. Från vänster Sigvald Blomqvist, Gösta Karlsson, Börje Nygård (representant för förvaltningsrådet), Rainer Gustafsson, Lars Holmström (ordförande), Hilding Nyman och Leif Ingo.
Inom HTF var det första schackdraget en begäran att få ägna sig åt mobiltelefontrafik i försökssyfte, vilket beviljades sommaren 1984, dock bara med åtta kanaler i 450 MHz-bandet och två kanaler i 160 MHz-bandet. En anhållan om att få sköta NMT-trafiken inom det egna koncessionsområdet avslogs. PTV kunde maximalt sträcka sig så långt att HTF inom sitt område kunde få bygga ett eget mobilnätverk för en begränsad kundkrets.
Nästa försök av HTF gick ut på att begära att få driva den kommande NMT900-trafiken med 512 radiokanaler. Detta avslogs med motiveringen att frekvensområdet redan var reserverat för de
nordiska televerken. HTF återkom med en ansökan att i stället få driva sin trafik på frekvensområdena 862-890 och 935-960 MHz. Både Mobira (Nokia) och Ericsson gav understöd, men åter utan framgång för HTF.
På PTV gladde man sig åt delsegrarna, men man kunde inte motverka att spelplanen var under förändring. HTF:s första framgång var att högsta förvaltningsdomstolen i december 1986, när den behandlade HTF:s överklagande av PTV:s avslag i NMT-ärendet, skickade det vidare till regeringen. En principiell linjedragning behövdes: skulle en regulator samtidigt få vara operatör? Skulle PTV kunna bedriva affärsverksamhet och samtidigt kunna bestämma villkoren för konkurrenterna?
Marias galleri: Johan Lindholm
”En ansvarstagande chef som styrde med järnhand och värnade om sin personal.”
