FRAMTIDEN äR NU

1989 blev sista året före det stora eländet i Finland. Efteråt kan konstateras att just när eländet var som störst spirade flera nya plantor upp, plantor som skulle komma att förändra världen genomgripande.

I Finland hette ett av fröna Autonet, den tillfälliga mobiltelefonlösning som man inom TIF beslutit att satsa på. I JNT-styrelsen presenterades upplägget för Autonet första gången i mars 1989 av Trygve Still. ”I första hand tänkt för ett lokalt behov, men möjlighet ges att ringa till det allmänna telenätet”, sammanfattas i protokollet. Ett antal av TIF:s medlemsbolag skulle bygga ut egna lokala nät för Autonet, från dem skulle man genom riktnummer kunna kommunicera med det övriga nätet.

JNT skulle i saken samarbeta med både Vasa Läns Telefon, VLT, och Gamlakarleby Telefon, GT. JNT-styrelsen sanktionerade upplägget och en första beställning av utrustning för Autonet.

I juni ingicks samarbetsavtal om Autonet med VLT, upplagt så att de två bolagen skulle använda samma växel för samtalen ut och in på riksnätet. På det sättet fick man ner kostnaderna något, vilket vägde tyngre än alternativet att man i Jakobstad skulle ha profilerat sig med ett eget riktnummer. GT kom inte med i detta samarbete, utan beslöt bygga eget nät med eget riktnummer för Autonet.

Sommaren 1989 beskrev Still för styrelsen

Berlinmurens fall den 9 november 1989 var en närmast osannolik händelse för samtiden. Tusentals berlinare deltog i händelsen.

också ”hur GSM-nätets framtida planerade utbyggnad ska ske” och om svårigheter som uppkommit gällande Radiolinjas ansökan om koncession. Stills slutsats var att den två år gamla telelagen behövde ändras för att möjliggöra koncessionen. 

I november gav Still siffror för de inledande

Gemensam manifestation i Estland, Lettland och Litauen den 23 augusti 1989, på femtioårsdagen av Molotov-Ribbentroppakten.

investeringarna i GSM-nätet för JNT:s del: 3,4 miljoner mark skulle behövas 1990-1994. Följande månad undertecknade JNT avtalet om GSM.

Månaden innan var det i Helsingfors premiär för Autonet. För första gången hade PTV en konkurrent inom mobiltelefonin.

Bredbandsnät på tal 

År 1989 dök även andra frågor av ny typ upp på agendan. Till exempel beslöt JNT delta i utvecklingskostnaderna för ”ett bredbandsnät för framtida behov”, planerat av Omnitele. Ett nytt telefonkatalogkontrakt ingicks med Turun Sanomat, något som inte var så trivialt som det kanske kan verka. Med ett snabbt ökande antal abonnenter, som ringde allt mer, växte kravet på effektiv behandling av stora snabbföränderliga informationsvolymer.

Turun Sanomats tryckeri utvecklade i detta en kompetens som ingen annan i landet hade. Det fick också betydelse att Åbo och Leningrad var vänorter. Under ett besök på Turun Sanomat fick ryssarna upp ögonen för detta med telefonkataloger. Något liknande fanns inte i deras land. På kort tid utvecklades en business där Turun Sanomat producerade telefonkataloger för en stor del av det nya Ryssland som snart började ta form.

Ett annat tidens tecken var ett förslag från PTV om lokalsamtalstaxa inom hela Vasa län från och med 1990. Saken bekymrade i början JNT. Beräkningarna visade att en sådan nyordning skulle ge en betydande kostnad (”ledningshyra”) för JNT på 645000 mk per år. 

Frågeställningen var emellertid mer komplex än så. Hela spelplanen för teletrafiken var som framgått under förändring. De lokala bolagen

Mobira Cityman.

ville bryta PTV:s monopol på fjärr- och utlandstrafik. Ett givet argument från PTV:s sida var att lokalbolagen då måste kunna ge upp sitt monopol på lokal­trafiken.

En gammal föreställning höll dessutom nu på att brytas upp: nämligen att de faktiska kost­naderna för fjärrsamtal var mycket högre än för lokalsamtal. Med digitaliseringen och de snabbt utbyggda fiberkablarna var så inte längre fallet. Skill­naden återspeglades däremot fortfarande på ett markant sätt i prissättningen. Trots att PTV varje år sänkte sina priser för fjärrtrafiken var denna ändå närmast groteskt överprissatt.

En annan tidens nyordning nu var övergång från fem- till sexsiffriga telefonnummer. Hösten 1989 började JNT planera för en sådan reform i Jakobstad 1990 och i det övriga JNT-området 1991-1992. Förändringen skulle genomföras så att en tvåa tillades som inledande siffra före de gamla numren. Den som hade numret 13555 fick i fortsättningen alltså numret 213555. 

I digitaliseringsprocessen beslöt JNT hösten 1989 om nästa etapp. Förhandlingarna med Ericsson resulterade i prisreduceringar, men billigt var det inte. Avtal skrevs om fortsatta leveranser för 9,26 miljoner mark under 1990-1996.

Fusionssonderingar

Fusionsfrågan var fortsatt lika aktuell som känslig. Ofta närmade sig kontrahenterna den indirekt genom att föra andra frågor på tal. Det fanns inte nödvändigtvis någon motsättning i detta, eftersom det ofta fanns en vinst i att förbättra samarbetet vad än saken gällde.

1989 närmade sig JNT och GT varandra bland annat i fråga om den verksamhet som gällde kretsalarmcentralen (KAC), lokal-TV:n och väcknings- och katalogtjänsterna. Ju enklare och billigare den typen av tjänster kunde arrangeras, gärna i samarbete, desto bättre för alla parter.

En annan fråga gällde tvärförbindelsen mellan Bosund och Öja. Grannbyar som inte bara skildes av en kommungräns, utan också av en nät­gruppsgräns. Problemet hade under alla år varit den senare, eftersom koncessionsvillkoren inte tillät att nätgruppsgränsen korsades. Bosund- och Öjaborna fick alltså ringa varandra via omvägar, som band upp onödig teknisk kapacitet och fördyrade samtalen.

Med telelagen 1987 öppnades ändå möjligheten till tvärtrafik, och sådan kom JNT och GT överens om 1989. En optisk kabel skulle dras mellan Jakobstad och Karleby för att tas i bruk nästa år. Bosund- och öjaborna skulle efter det kunna ringa varandra genom ett särskilt riktnummer och till lokaltaxa.

Bakom initiativet låg i hög grad representanter för näringslivet i de två städerna. Alla hinder i kontakterna borde avlägsnas. I början av 1989 uttrycktes detta i GT:s styrelse i uppdraget till VD:n Bo Eklund att ”skrida till åtgärder för att Karlebys och Jakobstads ekonomiområden telekommunikationsmässigt skulle förenhetligas”. 

Från YLE:s arkiv

» När Nokia överrumplade Gorbatjov

Oväntade problem

Vid ingången av 1989 var den ekonomiska konjunkturen i Finland ännu urstark. Den 18 april nådde aktiekurserna all time high. Sedan följden en nedgång, som först inte togs på allvar, men som med tiden skulle bita hårdare än även de värsta pessimisterna målade upp. 

I Österbotten syntes vändningen först i päls­djursnäringen, med flera spektakulära kon­kurser redan under åttiotalets slut. Hösten 1989 gick investeringsbolaget Mancon och Wärtsilä Marine, flaggskeppet i varvsindustrin, samma öde till mötes. Två självmord – Nokias koncern­chef Kari Kairamo och det sparbanksägda SCAB:s

Kari Kairamo

chefdirektör Matti Ali-Melkkilä – kom i efter­hand att tolkas så att de två herrarna anade den katastrof som senare skulle drabba deras företag.

Den ekonomiska lågkonjunkturen var internationell, men Finland råkade värre ut än de flesta. Orsaken var i hög grad självförvållad. Bankerna var inte mogna för att hantera den frihet de fick genom avregleringen. Samma gällde inom finanspolitiken, bland annat genom det vägval som beskrevs som den starka markens politik. Finland skulle genom en hög värdering av den egna valutan härda sig genom kommande kriser. Utfästelser gjordes att Finland aldrig mer skulle tillgripa devalvering. Banker, företag och vanligt folk invaggades i ett tänkande där begreppet risk närmast var ett fult ord. 

Också JNT skulle komma att råka illa ut. Inte primärt genom egna försyndelser, utan på grund av andras. Dock kan JNT:s kris ledas tillbaka till ett strategiskt val så tidigt som i november 1965. Frågan den gången gällde om JNT skulle bygga eget hus eller fortsätta hyra sina lokaler. Förvaltningsrådet samlades för detta, men kunde inte ena sig. 

Det blev som den dåtida VD:n Harald Bäck ville. Jakobstads Tryckeri & Tidnings Ab, JTT, byggde lokaler inklusive en stor källare på Alholmsgatan 4, granntomten till JTT:s eget hus på Storgatan 15, och hyrde ut lokalerna till JNT på tjugo år. 

1973 färdigställdes en andra källarlokal för JNT:s räkning under den första. En nödvändighet för att få plats för det ökande antalet koordinat­väljare i takt med att abonnentantalet växte.

1979 flyttade JNT kontoret och den tekniska avdelningen från Alholmsgatan 4 över gatan till fastigheten på Alholmsgatan 3. Fastigheten hade strax innan köpts av partiaffären OTK, som här hade öppnat Jakobstads första varuhus Centrum 1961. Två kulvertar byggdes till källarutrymmena på andra sidan gatan.

Riskfyllda JTT-projekt

Leif Rex

Under 1988 började det hända saker hos hyres­värden JTT. Bolaget be­slöt, väglett av VD:n Leif Rex, flytta tidningsred­aktionen och tryckeriet från Jakobsgatan till Kållbyvägen, där den så kallade Haldins fastighet köptes och ombyggdes. Ett fastighetsbolag grund­ades som inkluderade de källarlokaler som JNT hyrde i anslutning till Storgatan 15, sammanlagt 520 kvadratmeter. Syftet var att efterhand sälja ut de olika lägenhet­erna i fastigheten, för att bidra till finansier­ingen av flyttningen och andra projekt som JTT hade gett sig in i.

I november 1989 hände sedan det att JTT sålde fastighetsbolaget helt och hållet. Köpare var Ab Finsk Fastighets Förädling (FFF), som ägdes av Harry Rosendahl. Den nya ägarens mål var att totalsanera fastigheten. 

JNT:s styrelse var välinformerad, eftersom den hade samma ordförande som JTT:s styrelse, Lars Holmström. I oktober 1989 förde JNT- styrelsen en första diskussion om vad den före­stående affären kunde innebära. Framför allt en fråga var viktig: påverkade detta den pågående

Philips NMT.

digitaliseringsprocessen, som ju handlade om att stegvis byta ut koordinat­väljarna mot AXE? De förra krävde stora utrymmen, AXE gjorde det inte.

Med andra ord: om den nye ägaren skulle vilja ta källarutrymmena i bruk för andra syften, vilket läge skulle det ställa JNT i?

JNT-styrelsen konst­aterade att digitaliseringen var halvvägs och att den nedre källaren kunde tömmas och hyresavtalet för den alltså sägas upp. Behov av den övre källaren på 270 kvm fanns däremot ”för lång tid framåt” för att härbärgera de återstående koordinatväljarna. En arbetsgrupp utsågs för att närmare analysera situationen: R.F. Gustafsson, Leif Ingo, Trygve Still och Johan Lindholm.

I december 1989 konstaterade styrelsen att affären mellan JTT och FFF nu var slutförd. JNT:s hyresavtal hade transporterats till den nye ägaren och skulle enligt plan fortsätta i varje fall för åren 1990-1991. 

Inom JTT var nu även en kamp på gång om makten i bolaget. Året innan hade ett exempel getts då Harry Schaumans stiftelse hade köpt

Varuhuset Centrum öppnades som det första i Jakobstad den 19 oktober 1961. Ingen anade då att det senare, 1979, skulle bli huvudkontor för JNT.

Vasabladet. I november 1989 snappade Leif Rex upp att Hufvudstadsbladets dotterbolag Grafiska Industri Ab hade tecknat föravtal med JTT:s huvudägare, familjerna Bäck och Anja Nyman, som tillsammans hade ett ägande på 56,5 procent. Bakom föravtalet låg Konstsamfundet.

Saken beskrevs som ”en chock för alla i tidningshuset” och tidningsrubrikerna blev

I augusti 1966 flyttade JNT in i andra våningen i den byggnad som hyresvärden JTT hade byggt. Också källarutrymmena togs successivt i bruk av JNT.

därefter. Reaktionerna ledde till att JTT:s styrelse beslöt inlösa aktierna, erbjuda dem till lokala intressen och vid behov använda fritt eget kapital för saken. JNT sade för sin del nej till att öka sin aktiepost i JTT, som var 720 aktier, att jämföra med totala antalet 21600.

Marias galleri: Kenneth Björn

”Engagerad telefonmontör som tar sig an nya utmaningar. Har varit med sedan reläväxlarnas tid, jobbar nu främst med VoIP-telefoni.”

Marias galleri: Ulla-Rita Nylund

”Social och utåtriktad kundrådgiv­are, en hejare på aktieärenden.”