FRAMTIDEN äR NU

1995 var året då Internet blev en affär för JNT. Om än till en början en mycket liten sådan.

1995 var också året då Finland blev medlem i Europeiska unionen, tillsammans med Sverige och Österrike.

För JNT:s del inleddes året med beskedet att resultatet för 1994 blivit betydligt bättre än förväntat. Omsättningen ökade, kostnads­ökningarna höll sig inom ramarna, ränte­kostnaderna sjönk avse­värt och 2,7 mil­joner mk mer än året innan kunde av­skrivas. De ut­ländska lånen avslut­ades med hjälp av ett lån från Pen­sions-Varma till lägre ränta, 7 procent.

Bland TIF-bolagen fortsatte samarbetet att utvecklas. Bland annat gick de under året in för att de skulle hålla sina riks­omfattande tele­tjänster samlade under varumärket Finnet­bolagen (Fin­net-Yhtiöt). Två nya Finnet­bolag grundades: Finnet Ventures Ab som ett gemen­samt utveck­lings- och placerings­bolag – JNT:s ägarandel var 60000 mark – och Fin­net-Media Ab, där JNT:s ägar­andel blev 25000 mark.

I november var JNT klart med en uppgradering av AXE som möjliggjorde nya typer av tjänster, bland annat bas­erade på ISDN (Inte­grated Services Digital Network), en standard för digital telefoni på koppar­tråd, intres­sant framför allt för företag.

ISDN-modem från Ascom. ISDN-tekniken blev tillgänglig inom JNT år 1995.

upp till det kommande årsskiftet. ”De Dövas Förbund har via Valkea Talo låtit påskina att texttelefonförmedlingen sköttes betydligt bättre hos JNT”, enligt protokollet. Skulle JNT sträva till att överta verksamheten helt och hållet? En sonderande kontakt i saken med Telepojat gav anledning tro att ”vissa svårigheter kan uppstå vid en uppsägning”.

I augusti tog JNT:s styrelse del av ett skarpt be­mötande från Tele­pojat angående upp­sägningen. Olaglig­het hävdades och ersättnings­anspråk gjordes. Det gällde nu att för­söka för­handla, och för det skulle TIF:s jurist anlitas.

Mötet med Telepojat blev just så jobbigt som man hade anat. För JNT:s del sköttes saken av

De viktigaste Finnetbolagen 1995.

Trygve Still och förbunds­juristen Anne Vainio. Samarbets­parten HTF ville för­dröja avgör­andet, för att inte för­svåra sitt sam­arbete med Tele­pojat. I slutet av okt­ober nådde dock en upp­görelse. Avtalet med Tele­pojat sades upp per 31 mars 1996, och JNT skulle överta natt- och vecko­slutstrafiken den 1 juli 1996.

Ska vara vinstgivande

I augusti gjorde en resultat­uppföljning styrelsen betänksam om Novacall­projektet. Intäkterna var 133000 mk, kost­naderna 246000 mk, varav 147000 mk för olika typer av reklam, där styr­elsen undrade om denna verk­ligen var beställd. Man beslöt att omgå­ende analys­era projektet Nova­Net närmare och Tekes faktiska intresse för saken.

Ett möte i Jakobstad med Tekes representant Simo Luiro och NovaNets tilltänkta projektkoordinator Antti Siltanen gav lugnande besked. Tekes skulle troligen säga ja vid en tredje behandling av saken i oktober. Så skedde också, vilket innebar att NovaNet kunde räkna med bidrag från Tekes på upp till 3,3 miljoner mark under tiden april 1995-mars 1997.

Novacalls roll i projektet skulle vara att utveckla en svars­plats (call center), som skulle kunna till­godose uppdrags­givarnas krav på betjänings­nivå och tekniska lösningar. Novacall fick också huvud­ansvar för projektet och skulle få stöd av Tekes med 40 procent för sin del av de bud­geterade kostnaderna.

I november godkändes ett avtal mellan samarbets­parterna i NovaNet: Ame Product, ICL Personal Systems, Novacall, TIF, Remote Systems Techno­logies och Tieto­tehdas.

”När produktionen väl kommit i gång, ska verk­samheten givetvis vara vinst­givande”, sägs i ett PM till styr­elsen av Trygve Still. Han betonade risken i pro­jektet och behovet att försöka få övriga Finnet­bolag att styra sina kunder till Nova­call.

Novacall behövde nu en projekt­chef ”med erfarenhet och komp­etens inom flera sektorer”. Strax före jul 1995 kom JNT:s styrelse till att ingen av sex sökande var lämplig. Man beslöt fråga Peter Lönn­bäck.

Logotypen för GSM-bolaget i St Petersburg.

Vid årsskiftet hade antalet anställda för JNT:s text­telefoni vuxit till åtta.

Internationellt GSM-genombrott

Internationellt fortsatte GSM-telefonin sitt segertåg. En mil­stolpe passerades i januari 1995 då operatören North-West GSM offici­ellt inledde operatörsverksam­het i St Peters­burg. Finlands pres­ident Martti Ahti­saari var på plats och ringde öppningssamtal­et. Tele­com Finland, Telia och Telenor stod för kompe­tensen och samman­lagt 49 procent av ägandet.

Vid samma tid inleddes GSM-trafiken i de baltiska länderna, också där med starkt nordiskt inslag. Under några år hette VD:n för det nationella fast­telefoni­bolaget Eesti Telefon Guy Sund­qvist, född och uppvuxen i Jakob­stad.

Under 1995 blev relationen mellan Radio­linja och ägarbolagen en stor fråga. Efter långa diskus­sioner skrev JNT liksom övriga bolag på ett avtal mellan part­erna som ersatte det ursprung­liga från november 1989, som ju hade ingåtts långt innan verk­samheten kommit i gång. Åter en gång deltog JNT också i en höjning av Radiolinjas

Som synes var Finnetbolagen och det statliga Telecom Finland sammantaget ungefär lika stora.

aktiekapital.

Inom JNT-området förstärktes GSM-nätet så mycket man tyckte sig ha råd med. Fyra nya bas­stationer byggdes – i Stor­sved, Lillby, Esse kyrkby och Wisa­forests 100 meter höga skor­sten – och de i Kållby och Kov­joki kompletterades.

Komplicerat standardkrig

1995 var också året då det globala ’standard­kriget’ tog fart på allvar. Teknik­standarder kan tyckas vara en udda fråga, men med de snabbt växande volymerna inom mobil­telefonin blev specifik­ationen av stand­arderna det som styrde teknik­utvecklingen och därmed affärerna allra mest.

I USA hade Ericsson med sin TDMA-baserade radio­lösning (samma som i GSM) sensation­ellt slagit ut konkur­renterna när landet 1988 bestämde teknik­standard för den kommande digitala telefonin. Detta var svårsmält på sina håll, och senare god­kändes även en alter­nativ CDMA-baserad digital standard utvecklad av företaget Qual­comm. 1995 började en stor­skalig trafik baserad på de två teknik­erna komma i gång på 1900 MHz-bandet. Med andra ord fick man då två digitala mobila nät i USA som inte tillät kommun­ikation sinsemellan.

GSM hade ju utvecklats som ett europeiskt projekt, men nu handlade det om hela världen. För lever­antörerna blev det en kamp, där alla knep användes, om att hinna etablera sig först och på det sättet knyta kunderna till sin teknik.

Samtidigt komplicerades saken åter av en ny faktor. Nästa generation (3G, den tredje efter den första, analoga, och den andra, digitala) i denna teknik­utveckling skulle komma att handla om bred­band. Vad betydde det, till exempel i USA? Erics­sons dåvarande teknik­chef Jan Udden­feldt:

”Utanför USA var CDMA kortsiktigt inget hot mot GSM, men vad GSM-världen behövde bemöta var att Qual­comm hade gjort sin avsikt klar att utveckla ett 3G-system, CDMA2000, som skulle ge bättre möjlig­heter att över­föra data än GSM. Det var ett reellt hot, som vi var tvungna att för­hålla oss till.”

Router från Cisco.

Ericssons strategi blev att utveckla sin lösning för 3G utgående från GSM:s kärn­nät. Då skulle en invest­ering i GSM kunna beskrivas som ett steg på vägen mot en bred­bandig 3G-lösning.

Ett av stegen framåt på GSM-spåret fick benämn­ingen GPRS (General Packet Radio Services, ofta kallat 2,5G), en platt­form för mobila datanätverks­tjänster där data kan över­föras med hastig­heter mellan 30 och 100 kbps, slutligt tekniskt speci­ficerad 1997. Eftersom info­rmationen skickas i ’paket’ när det behövs, kan tele­fonen vara konti­nuerligt uppkopplad mot Inter­net.

Ett ‘krig’ var alltså etablerat mellan GSM och

Den första logotypen för Multi Networks skapades av Peter Bäck från Jakobstad 1995.

CDMA, men även en tredje grupp av aktörer blandade sig i leken: japan­erna, genom den egen­utvecklade standarden PDC (Pacific Digital Cellular). Inte heller denna klarade konkurren­sen med GSM, vilket gav också japanerna ambit­ionen att söka revansch genom att ta driva fram en 3G-lösning som passade dem.

I detta skulle Ericssons relationer till den tidigare nämnda statsägda mobil­telefon­operatören Docomo komma att få världs­avgörande betydelse. Ett utvecklings­samarbete mellan de två bolagen styrdes av Ericsson in på den 3G-teknik som bolaget ville ha: WCDMA. 1995 kunde Ericsson demo­nstrera ett sådant test­system med band­bredden 5 MHz och fick en första WCDMA-be­ställning från Docomo. Allt såg, i Erics­sons pers­pektiv, så långt bra ut.

Timo Prittinen

Internetservern Ludvig

I februari 1995 tillträdde Timo Prittinen som JNT:s IT-chef. Hans sektion utökades strax därefter med teknikern Tomas Tall­kvist. Kontakterna var täta till Glenn Häger, som i början av året regist­rerade namnet Multi Net Works för sin verk­samhet och offici­ellt börj­ade jobba som enskild närings­idkare den 1 juni.

”I början av januari tog jag Internet­servern, som fick det fina namnet Ludvig, efter national­skalden Runeberg och mitt favorit­kafé i Jakob­stad, till telefon­bolaget i väntan på data­förbindelse utåt. Servern skulle kopplas till Inter­net via Data­ties LanLink och utlands­trafiken till Eunet Finland”, berättar Glenn Häger.

I mars skaffade han domännamnet multi.fi via Eunet. Serverns adress blev ludvig.multi.fi. Lan­Link kopplades in ungefär samtidigt. För att kunna trafik­era behövdes IP-adresser, vilket ordnades via LanLink och HTF. En serie IP-adresser 194.136.93.0-255 registrerades den 7 mars 1995.

”Sedan installerades de första modemen i en så kallad ring­serie till ett service­nummer. Minns jag rätt var det fråga om 3-4 Multi­Tech-modem köpta

Multi Networks första hemsida 1995.

via HTF. De kopplades till en Cisco­router med serial­portar. Första ringserie­numret var 1006771. Timo Prittinen och jag konfig­urerade routern med hjälp av en kille från Santa Monica Software, som var åter­försäljare av Ciscos produkter”, säger Glenn Häger.

Först kunde man bara surfa på nätet via ring­serien. E-post och annat fick Häger i gång genom en annan ring­serie, där man kunde auten­tisera sig. Numret till den blev 1006772.

Jakobstads Tidnings första hemsida på en lågupplöst skärmdump, troligen 1995.

”Användar­namnen och lösen­orden hämtades från Ludvig­servern till Cisco­routern. Det blev några långa nätter innan jag fick det att fungera.”

De första tjänsterna fick namnen Multi.fi Open och Multi.fi Standard. Den förra var en så kallad kiosk­tjänst, vilket innebar att man ringde till numret och surfade. Den senare hade en månads­avgift och inklu­derade e-post och utrymme för hem­sida. Kost­naden för upp­ringningen lades på telefon­räkningen. Hägers firma fick en del av inkoms­terna i provision.

Första Internetkunderna

En av de allra första Internetkunderna blev Nykarleby stad, som kopplades in via en fast förbindelse mellan Jakobstad och Nykarleby. En annan tidig kund var Jakobstads Tidning genom chefredaktören Lars Hedman.

”Jag var liksom den andra nörden på redaktionen, den teknikansvarige Henrik Othman, på Internet i ett tidigt skede via olika BBS-tjänster [bulletin board system, vilket brukar översättas som elektronisk anslagstavla]. Vi kopplade upp oss med ett långsamt modem och kunde surfa med hjälp av den textbaserade webbläsaren Lynx”, berättar Lars Hedman.

”Vi utvecklade ett givande samarbete med Glenn Häger. I tidningshuset var debatten livlig om vad Internet skulle betyda, men så småningom började alla inse att det nog var något viktigt. En förebild var San Jose Mercury News, som anses vara föregångaren bland webbtidningarna.”

JT:s Internetpremiär våren 1995 handlade om en enkel passiv hemsida med grundläggande information om tidningen. Nyheterna förmedlades som en jpg-bild av en modifierad tidningssida. När Dagens Nyheter följande år lanserade sin första hemsida skrev Henrik Othman och önskade den svenska kollegan välkommen till Internet.

Marias galleri: Anne-Mari Öster

”Ambitiös och lugn i alla lägen pla­ne­rar och dimensionerar Anne-Mari nät för dagens och framtidens behov.”

Marias galleri: Lillemor Sundelin

”Kundbetjäning i alla dess former är Lillemors specialitet. En hejare också på nätregister. Ser till att 'allt bara fungerar'.”