FRAMTIDEN äR NU

1998 var året då mobiltelefonin blev världspolitik. Och året då JNT tog beslutet att bli GSM-operatör i egen regi. 

Det möte om 3G-standarden som ETSI hade ajournerat i december 1997 var aviserat att slut­föras i Paris den 28-29 januari 1998. Lobbyarbetet var intensivt.

”En svår sak var att vissa operatörer skulle tvingas rösta emot det egna landets tillverkare. Men strax före Parismötet bildades en bred front bland operatörerna för WCDMA. Det skedde mindre på tekniska grunder än på politiska – man ville skapa fred inom standardiserings­området och få med sig Japan”, säger Thomas Beijer.

När man samlades i Paris, på ett hotell vid Porte Maillot, räknade man delegaterna till 316, vilket var all time high. Intresset var så stort att alla inte rymdes in i kongressalen. Sammanlagt deltog 198 ETSI-medlemmar med totalt 1523 röster.

Första mötesdagen användes till att presentera argument som alla redan hade hört flera gånger om. Lägret bakom standarden TDMA-CDMA hade samlat majoriteten av industrin, medan Ericsson och Nokia hade den stora majoriteten av opera­törerna på sin sida för WCDMA. Visst intryck gjorde det att ”en armé av operatörer uttryckte sitt stöd för WCDMA baserat på samma argum­en­tation”, som Thomas Beijer uttrycker det.

Vid fyratiden var det dags att rösta. Resultatet blev 931 röster för WCDMA, 589 för TDMA-CDMA och tre ströröster för WTDMA. Det gav 61 procent för Ericssons och Nokias förslag, vilket alltså inte räckte till den nödvändiga majoriteten. 

Resultatet överraskade ingen, men viktigt var det breda stödet hos operatörerna för WCDMA, ”de var ju kunderna”, som Thomas Beijer säger.

I kulisserna på Parishotellet fanns Ericssons Jan Uddenfeldt och Nokias Yrjö Neuvo. Nu tog de fram ett kompromissförslag, handskrivet av kollegerna Gunnar Sandegren och Heikki Ahava på ett blädderblock, där vissa delar från Siemens upplägg inkluderades. Kompromissen var formulerad så att ingen skulle behöva förlora ansiktet.

Jan Uddenfeldt: ”Om detta hade Yrjö och jag diskuterat med Siemens i förväg. Vi hade kom­mit överens med vår Siemenskollega Wal­ter Kon­häuser att han skulle komma till vårt rum strax före klockan fem, om vi inte fick till­räcklig supp­ort för WCDMA. Kon­häuser ringde en kvart innan tiden löpte ut och sa att han och alla de andra till­verkarna var ber­edda att skriva på.”

”Att Siemens skulle skriva på hade vi förväntat oss, men in tågade dessutom folk från Alcatel, Nortel, Motorola med flera. Vi fick lägga till några rader i vårt färdigskrivna kompromissförslag, men det gjorde vi förstås utan protester”, säger Jan Uddenfeldt.

Nokia och Ericsson samarbe­tade effe­ktivt. När beslu­tet om 3G-stand­arden kom var det ett histor­iskt ögon­blick, säger Nina Eldh, som varit informat­ionschef både i Nokia, Eric­sson och Sony Eric­sson.

Oförglömlig upplevelse

”Kapitulationen var en både märklig och samtidigt mäktig upplevelse. Synen när våra forna opponenter en efter en steg in i rummet är oförglömlig”, kommenterar Ericssons förhandlare på platsen, Åke Persson.

Klockan åtta på kvällen inleddes ett inofficiellt möte under ledning av ETSI-ordföranden Friedhelm Hillebrand där tillverkningsindustrin konfronterades med standardiseringsmötets nya utkast. Mötet har gått till historien som The Night of the Long Knives (De långa knivarnas natt), och det beskriver enligt deltagarna väl vad det var fråga om.

När standardiseringsmötet återupptogs följande morgon antogs den nya 3G-standarden enhälligt. WCDMA accepterades som 3G-standard i ETSI för den helt dominerande delen av frekvensbandet (det så kallade parade bandet som omfattade 2 x 60 Mhz). TDMA-CDMA blev standard i det oparade så kallade TDD-bandet, men har aldrig tagits i bruk i Europa. 

”Den 29 januari 1998 skålades det i champagne hos både Ericsson och Nokia”, säger Nina Eldh, som då arbetade som informationschef för Nokia i Bryssel. När bolagens representanter återvände hem såg de att Ericsson- och Nokiaaktierna hade rusat i höjden.

”Oerhörda belopp, hundratals miljarder kronor, står på spel för Ericsson och dess konkurrenter när telefonbolagen börjar bygga ut dessa nät om några år. Det beslut som nu fattats är på papperet en kompromiss men i sak innebär det så gott som total seger för Wideband CDMA, som Ericsson och Nokia förordat”, kommenterade Elektroniktidningen i Sverige.

Post- och televerket fick 1990 status av affär­sverk, blev 1994 till bola­gen Posten Fin­land Ab och Tele­com Fin­land Ab, var­efter det senare 1998 omvand­lades till Son­era. Pekka Ven­namo hann vara högsta chef i alla fyra organis­ations­formerna.

Sonera går på börsen

Men 1998 var också året då Nordenkartan ritades om. För Telecom Finlands del var läget som framgått att bolaget nu förberedde sig för notering på Helsingforsbörsen. Ett steg i processen var att bolaget frigjordes från moderkoncernen PT Finland AB (som också inkluderade Posten Finland). Detta skedde den 1 juli 1998, då också dagen för börsnoteringen bestämdes till den 11 november och bolagets namn ändrades till Sonera.

Börsnoteringen föregicks under året av ett stort antal möten med analytiker och invest­erare, vilket gav ovedersägliga bevis på att Fin­land nu uppfattades som världsledande inom den heta mobiltelefonin.

Pekka Venna­mos bok – en spän­na­nde in­side story.

Framför allt sågs intresset i USA som en värdemätare. Sonera tog under året ett steg till denna enorma marknad genom att köpa in sig med 7,9 procent i operatören Voicestream. Under roadshowen i USA mötte Soneras två team omkring 200 investerare på två veckor. Hitraten var 99 procent – det vill säga 99 procent av investerarna förklarade att de avsåg teckna aktier i Sonera.

Pekka Vennamo ger i sin bok Pekka, Posti ja Sonera den här ögonblicksbilden:

”De flesta finländska skolungdomar har mobiltele­fon. När jag berättar att de skickar textmeddelanden till varandra på lektionerna och att lärarna därför samlar upp telefonerna före proven, får jag i allmänhet skeptiska kommen­tarer. När vi berättar att man i Finland kan betala för den Coke man köper i automaten eller för biltvätten med mobiltelefonen och att kostnaden kommer på telefonräkningen, tilltar förvåningen. En kalifornisk investerare blir så exalterad av exemplet med biltvätten att han springer i väg för att hämta kollegerna. Vi hör hur han ropar i korridoren: ’Hej, kom hit och lyssna på de här tokiga finnarna. De tvättar bilen med

mobiltelefonen!” 

En sak som skulle få avgörande betydelse för de senare händelserna gällde statens ägande. Gång på gång fick ministeriets representant upprepa för investerarna att finska staten avsåg minska sitt ägande i Sonera till under 50 procent. Detta var avgörande för investerarnas beslut. De ville inte och fick som följd av sina regelverk inte investera i bolag där politiker kunde agera som huvudägare.

Intresset för Sonera översteg även de vildaste prognoserna. Aktierna övertecknades aderton­faldigt hos den finska allmänheten, tiofaldigt hos institutionerna i Finland och Norden och trettio­faldigt i USA.

Finska staten sålde i denna första omgång ut 22 procent av aktierna. En lång diskussion fördes om hur aktierna skulle prissättas. Inte för högt, så att ingen skulle vilja köpa aktier i nästa utförsäljningsomgång, men inte för lågt, för att köparna inte skulle göra oskäliga vinster genom värdestegring. Priset sattes slutligen till 45 mark, motsvarande 7,60 euro per aktie.

Under första dagen på börsen steg priset på aktien från 45 till 63 mark.

Kurt Nordman styr spelet 

Ett litet telefonbolag i Jakobstad kunde inte gärna engagera sig i de stora spelarnas fältslag. Det gällde ändå att spela de egna korten rätt, och

Jukka Ruuska

med tanke på de många bolag där JNT hade intressen var spelet krävande nog.

Åter var det HTF som styrde spelet. ”Går det inte med lämpor, får vi ta till våld”, som Kurt Nord­man uttrycker saken i sin bok. En för-

övning gjordes när Tammerfors telefon­andels­lag inledde ombild­ning till ett börs­noterat aktie­bolag. HTF:s jurister upp­täckte ”öppn­ingar” i det juri­diska skydds­hölje som processen hade försetts med. På Tammer­fors­bolagets stämma dök HTF-man­nen Jukka Ruuska upp med full­makter från ett stort antal dotter­bolag till HTF vilka alla hade köpt på sig Tammer­fors­aktier. De facto satt Ruuska med röst­majoritet på stämman.

Senare skulle denna process sluta med att Tammer­fors­bolaget fusion­erade med Helsing­fors­bolaget. 

Det givna objektet för ett erövr­ingståg, när Finnet­projektet hamnat i en åter­vändsgränd, var ändå Radio­linja. HTF hade där 45 procent av ägandet, de övriga tele­bolagen knappt 40 pro­cent och diverse företag utanför branschen resten. Kurt Nordman:

"Försäkringskoncernen Tapiola satt på en rela­tivt stor aktie­post, och det före­föll sanno­likt att man

Asmo Kalpala

betra­ktade denna som en ren finans­placering. Jag fick aud­iens hos koncern­chefen Asmo Kal­pala – den 30 mars 1998 klockan 10, för att vara exakt – och bjöd honom ett pris för akt­ierna som var fem­tio gån­ger högre än det Tapi­ola beta­lat mindre än tio år tidi­gare. Asmo före­föll inte nämn­värt impo­nerad och konsta­terade att hans bolag nog ville behålla pappren tills deras värde stigit ännu mera. En smula besv­iken men inte spec­iellt ned­slagen gick jag till­baka till mitt kontor för att tänka över saken. 

Klockan 2 på efter­middagen ringde Kalpala upp mig för att meddela att han trots allt, efter disku­ssioner med sina finans­experter, var vil­lig att sä­lja akti­erna. Vi kontak­tade nu också andra poten­tiella säljare, främst Pohj­ola och Kesko, och nåd­de snabbt överens­kommelser också med dem."

Två dagar senare, den 1 april, förklarade Kurt Nord­man på Radio­linjas bolags­stämma inför de flesta av landets telefon­direktörer att HTF nu ägde 50,1 pro­cent av Radio­linja. Beskedet mottogs enligt Nord­man av ”en bestört tyst­nad”. 

Kort därefter fick Radiolinjas övriga ägare erbjudande att sälja sina aktier till HTF för samma pris som hade etablerats i de första affärerna. Den omedelbara reaktionen var i de

Så här beskrevs ägarförhållandena våren 1998. Som synes är Helsingfors Telefon (HTF) dominant. FNI = Finnet International, KV-9 = Fjärrnätet Nian, RL = Radiolinja.

flesta fall ett nej. Nordman lät då sprida budskapet att de som inte accepterade HTF:s erbjudande inte kunde vänta sig något nytt anbud förrän hell freezes over.

JNT:s styrelse diskuterade saken grundligt den 4 maj. Flera av Finnetbolagen var inställda på att omvandla Radiolinja till ett börsbolag, men med den nya ägarsituationen verkade den vägen stängd. Styrelsen beslöt avvakta och upprätthålla ett gott förhållande till HTF, ”som delvis kan gynna vårt dotterbolag Novacall i fortsättningen”.

Ny VD 

Internt inom JNT överskuggades dessa frågor av mer närliggande saker. Det var högkonjunktur

Se headhunterns kravspecifikation
av den nya VD:n!

och tiderna såg ljusa ut. JNT hade för 1997 gjort ett av sina bästa årsresultat. Det var dags att se över organisationen och göra vissa nyanställ­ningar. Och inte minst var frågan vem som skulle bli ny VD efter Johan Lindholm. I mars godkändes en ny organisationsplan, dock utan radikala ändringar. Framför allt upprättades nu en IT-avdelning under Timo Prittinens ledning, i sin tur underställd tekniske chefen Trygve Still.

Maria Höglund tillträdde som redovisnings­ekonom i februari, Stefan Skytte anställdes kort därefter som säljare för JNT och Novacall. Senare under året blev Håkan Löfqvist avdelningschef för kundservicen.

I maj fick JNT:s styrelse en mellanrapport i

Jan-Erik Frostdahl

VD-frågan av den headhunter som anlitats. Han hade då haft en första kontakt med ett femtontal möjliga kandidater – flera intressanta namn hade tackat nej med motiveringen att de inte kunde tänka sig att flytta till Jakobstad och några hade avskrivits på grund av bristande kunskaper i svenska.

I augusti nämndes ytterligare namn för styrelsen, som beslöt träffa tre av kandidaterna över intervjuer den 7 september: ingenjören Jukka-Pekka Pelttari, chef för VLT:s tekniska avdelning, ingenjören Göran Honga, utvecklingsdirektör i Karleby, och politices magistern Jan-Erik Frostdahl, kontorsdirektör för Merita Banks Jakobstadskontor och som

framgått  viceordförande i JNT:s styrelse.

”Samtliga gav ett gott intryck och visade ett stort intresse för tjänsten, vilket medförde ett svårt ställningstagande för bolagets styrelse”, enligt styrelseprotokollet. Efter långdragen diskussion utsågs Frostdahl. Pressmeddelande i saken gavs följande dag. Tillträdesdag blev den 1 oktober.

Enligt de psykologiska testerna var den nye chefen en systematisk natur och inte rädd för ’tråkiga’ saker, medan personalfrågor kanske inte var hans starkaste sida. I referenser beskrevs den nye VD:n vara rakryggad, ställa sig bakom sin personal, kunna läsa siffror och framför allt vad som fanns bakom dem. ”Han klarar av vilken bransch som helst”, menade en tidigare direktörskollega.

Av styrelsen fick Frostdahl medgivande att fortsätta sköta förtroendeposten som stadsfullmäktiges ordförande i Nykarleby.

I november skedde en annan förändring i JNT:s ledning, då förvaltningsrådet utsåg Kurt Betlehem, VD för KWH Mirka, och Johan Karjaluoto, platschef för Kymmene, till nya styrelseledamöter efter Jan-Erik Frostdahl och Johan Högnabba.

Nya frågor för Novacall

Novacalls utveckling och framtid var förstås fortsatt en högintressant fråga. Glädjande var att resultatutvecklingen under året var bättre än det mål som satts. I maj organiserades verksam­heten i fyra tjänsteområden: Call Center, text­telefon, trafik och larm med ansvarspersonerna Maria Hällis, Anna-Liisa Holmero, Mirjam Parkkinen respektive Henrik Lillqvist.

Aktivt söktes nya möjliga verksamhets­områden. Ett projekt benämnt Caption Life, delaktigt av EU-stöd, gick ut på att snabba upp texttelefonförmedlingen för vuxendöva genom

Med tangentbordet Velotype var det för en skick­lig skribent möjligt att referera ett samtal i realtid.

Även ägarbasen för Novacall behövde tas i övervägande. Tidigare hade HTF visat intresserat av delägarskap, och beslutet blev nu att erbjuda Helsingforsbolaget 15 procent av aktierna. I december beslöts erbjuda mindre ägarandelar även till de närliggande kommunerna. Motiveringen här var det ömsesidiga intresset av att utveckla Novacalltjänster, som man i kommunerna skulle ha nytta av.

Vägval för mobiltelefonin

I fråga om mobiltelefonin var vägvalet inte

Hårddisk av märket Seagate från sent nittiotal. Lagringskapaciteten på drygt 4 GB kan jämföras med dagens hårddiskar, som kan lagra upp till tusen gånger mer.

mindre komplicerat. Vad fanns att hämta för JNT inom den lukrativa GSM-marknaden, om denna delades helt av Sonera och ett HTF-ägt Radiolinja? Vad skulle det betyda att en mängd nya digitala telefontjänster tydligen var på väg? Under 1998 blev det till exempel mycket tal om WAP (Wireless Application Protocol), en teknik som skulle möjliggöra Internettjänster i mobilen.

Samtidigt började man nu tala om GSM-telefoni också i en annan del av frekvensbandet, så högt uppe som i 1800 MHz-området (detta kallades med ännu en akronym DCS1800 – Digital Cellular System). Vad kunde detta innebära för JNT?

JNT:s andel i Radiolinja var 22 aktier, för vilka HTF i maj erbjöd 210000 mark per aktie, alltså totalt 4,62 miljoner mark. Det var inget dåligt bud, men samtidigt syntes inget slut på uppgång­en i branschen och det var inte osannolikt att värdet på aktierna skulle kunna stiga ytterligare. I november beslöt styrelsen ändå att inte delta i den fortsatta dragkampen kring Radiolinja, utan tacka ja till HTF, som då hade höjt budet till 250.000 mk per aktie, totalt 5,5 miljoner mk

Med detta steg taget beslöt styrelsen ansöka om koncession för den nämnda DCS1800-telefonin, för att bygga ett eget nytt mobiltelefonnät lokalt i JNT-området. Ännu något år tidigare skulle detta ha setts som högmod. Men kompetens hade nu byggts upp i bolaget, och mobiltelefonin hade inte längre en exklusivitetsstämpel. 

Ytterligare en fråga som fördes på tal denna höst var det som började benämnas 2000-problemet eller millenniebuggen, det vill säga en brist i utformningen av datorprogrammen som skulle orsaka att dessa inte skulle fungera efter den 31 december 1999. 

Timo Prittinen rapporterade för styrelsen om åtgärder som kunde vidtas. En slutsats var att AutoNet inte skulle klara övergången till 2000, vilket föranledde beslutet att avveckla systemet hösten 1999, då DCS1800-systemet förhoppningsvis skulle vara i drift.

Aulis Salin

Köpa Soneras område? 

Ännu en intressant fråga aktualiserades under året. Med Telecom Finlands för­vandling till det hypade börsbolaget Sonera, vars huvud­affär var mobil­telefoni och fram­tida mobil­applikationer, var det rimligt att anta att fast­näts­verk­samhet i gles­bygden priori­terades lägre. Gav det en chans att överta Soneras områden i Jakobstads gamla nätgrupp? Det vill säga Munsala, Jeppo, Kållby, Forsby, Edsevö, Lepplax, Esse och Evijärvi, där abonnenterna i tiden hade valt att ty sig till staten?

JNT hade ställt frågan tidigare, men då fått nej av ledningen för Telecom Finland, vars VD hette Aulis Salin. Som beskrivits frigjordes sedan statens tele- och postverksamhet från varandra, varvid den tidigare VD:n för PT Finland Ab (moderbolaget för Posten Finland och Telecom Finland) Pekka Vennamo utnämndes till koncernchef för Sonera.

Med andra ord skulle frågan nu riktas till Vennamo och inte Salin. Här blev handels­kammarens VD Bengt Jansson, som ju lämnat JNT-styr­elsen för medlem­skap i Tele­com Finlands förvalt­nings­råd, en bra kontakt­länk.

Pekka Vennamo

Bengt Jansson

Vennamo bjöds till ett handels­kammarmöte i Karleby, och mycket riktigt visade det sig att han såg på saken annorlunda än Salin.

Under hösten förbereddes ärendet av tjänstemän. I början av december var Peter Boström och Jan-Erik Frostdahl på plats i Helsingfors för att med ett handslag bekräfta affären med Pekka Vennamo. Ett oväntat hinder tillstötte: tät dimma. Vennamos sekreterare meddelade att hennes chef satt fast i Tallinn, därför att hans plan på grund av den dåliga sikten inte fick tillstånd att lyfta. 

”Vi väntade länge på Helsingfors-Vanda flygplats, men någon plan från Tallinn anlände inte. Så vi fick ta sista planet hem med oförrättat ärende”, berättar Peter Boström. 

Den 17 december diskuterade JNT-styrelsen frågan och sammanfattade kortfattat att Sonera var ”positivt inställt”. Från Soneras sida skulle man återkomma i januari med ytterligare uppgifter och ett pris för sitt nät. Frostdahl och Boström fick fullmakt att fortsätta förhandla i saken.

Globalt standardkrig

I början av året hade det europeiska standard­iseringsorganet ETSI som framgått enats om 3G-standarden. Men det skulle visa sig att standard­kriget inte var över. Medan 1G-stand­arden NMT hade varit nord­isk och 2G-stand­arden GSM euro­peisk, var nu 3G-stand­arden en global ange­lägenhet och mobil­telefonin mega­business.

ETSI:s beslut att gå in för CDMA-teknik passade det amerikanska bolaget Qualcomm perfekt, säger Thomas Beijer. ”De såg mäkta belåtna ut när beslutet togs. ’Qualcomm will not cause any trouble’, sa Qualcomms delegat och dunkade mig i ryggen med ett leende över hela ansiktet när han checkade ut från hotellet på väg hem till San Diego.” 

Men det blev trubbel. Våren 1998 började Qualcomm agera. Bolaget ville blockera 3G-standarden och deklarerade att det inte avsåg att göra sina patent tillgängliga för WCDMA. Qualcomm hade många patent på smalbandig CDMA och hävdade att en del av dessa också var tillämpliga på det bredbandiga WCDMA. ”Qualcomm var ute efter att mjölka den övriga

Två giganter i telekomvärlden, svenska Ericsson och amerikanska Qualcomm, stod emot varandra i en fight som inte bara handlade om 3G-stand­arden, utan också om hur upphovs­rätter ska hanteras. Eric­ssons huvud­kontor i Kista och Qual­comms huvud­kontor i San Diego.

industrin på royalties”, sammanfattar Thomas Beijer saken.

”Från Ericssons sida gick vi då ut och deklarerade att vi å vår sida inte var villiga att göra våra patent tillgängliga för Qualcomms standard CDMA2000. Ericsson hade grund­läggande patent som CDMA2000 gjorde intrång på. Till exempel så kallad soft handoff som Ericsson [genom Jan själv] tog patent på i mitten av åttiotalet”, säger Jan Uddenfeldt.

Det stod klart att ett handelskrig hotade mellan Europa och USA. I korthet anklagade amerik­anerna ETSI för att ha gått händ­elserna i förväg genom att inte invänta ITU:s beslut i 3G-frågan och därigenom ha stängt sin marknad för amerikansk teknik.

Konflikten utvecklades i en miljö där USA tydligt hade halkat efter Europa i mobiltelefoniutvecklingen, bland annat på grund av standardsplittringen, som innebar att det för amerikanerna fortfarande ofta var omöjligt att nå varandra med mobiltelefon. Samtidigt gick både Ericsson och Nokia från klarhet till klarhet. Bland annat blev Nokia just 1998 största mobiltelefonleverantör i USA.

I augusti skärptes konflikten efter att EU-kommissionen meddelat som sitt förslag att ETSI:s beslut skulle läggas till grund för 3G i alla EU-länder. Till exempel Motorolas huvudlobbyist i saken, Mike Kennedy, förklarade nu enligt Helsingin Sanomat att ett ”heligt krig” stod för dörren. 

Den 14 december 1998 kom EU-kommissionens officiella beslut, som gick i enlighet med förslaget. Fem dagar senare skickade USA ett skarpt formulerat brev till EU-kommissionären Martin Bangemann där EU anklagades för att begränsa konkurrensen inom 3G-telefonin.

Ett spel med höga insatser var i gång, och risken var stor att 3G-processen skulle spåra ur alldeles.

Marias galleri: William Lindén

”Skapar möjligheter och tar vara på dom. Är en av Internet-pionjärerna i regionen.”

Marias galleri: Kenneth Nylund

”Lugnet självt med en otroligt bred kun­skap inom både teknik och inf­orm­ations­be­hand­ling. En ans­vars­kännande person som håller vad han lovar.”