FRAMTIDEN äR NU

1999 blev året då allt i telekomvärlden bara gick uppåt.

Men det var också ett förvirrat år, med till­ta­gande kollektiv berusning både i telekom­världen och IT-vär­lden. GSM-tele­fonin växte över alla gränser, och Soneras rykte som den stora inno­vatören spred sig över världen. Under året blev Son­eras teknik­koncept Zed (service­helheter för trådlösa termi­naler), Plaza (Internet­tjänster) och Smart­trust (specialiserat på data­skydd och informations­administration) så kom­mer­siellt heta att Son­era började plan­era att avkn­oppa sepa­rata bolag för dem, för att sättas på börsen. 

”Klimatet på bolaget var att alla var ivriga att göra något som världen inte hade sett tidigare”, säger Pekka Vennamo. ”Världen var full av opera­törer som inte själva kunde utveckla de tjänster som de behövde. Zed stod ungefär för det som vi i en intern slogan först kallade ’Sonera Inside’ [anspelar på ’Intel Inside’]. Vi skulle utveckla servicepaket som vi skulle sälja via alla operatörer. Både vi och omvärlden såg en jätte­potential i detta.”

En annan del av 3G-hysterin kom att gälla de licenser som behövdes för frekvens­användningen. Enligt traditionellt nordiskt synsätt fördelades frek­venserna utgående från så kallade skönhets­tävlingar. Men nu beslöt politikerna i en rad europeiska länder – idén härstammade från brittiska ekonomer som stod

därför var det viktigt att uppgradera systemen nu, trots de upp­trissade priserna. Och mitt i allt detta höll som framgått kon­flikten om 3G-tekniken på att eskalera till ett fullskaligt handels­krig mellan Europas och USA.

I Norden kom även andra händelser att åstadkomma turbu­lens. Till exempel hann Telia och Tele­nor under året både fusionera och avbryta fusionen, medan Sonera för sin del febrilt gav sig ut på friarstråt. 

Slutstriden om 3G-standarden 

Inom JNT kunde man betrakta mycket av detta som stor­politisk teater. Dock skulle händelserna i den större världen under året få konse­kvenser också här.

Som nämnts hotade handelskrig mellan USA och Europa. Thomas Beijer, som i egenskap av UMTS-ord­förande följde skeendet nära, beskriver spelet mellan intresse­nterna som en ”fars”, som kom till en slut­punkt genom en överens­kommelse inom ett forum benämnt Trans­Atlantic Business Dialogue, TABD, där amerikanska och europeiska industri­ledare och tjänste­män från USA och EU möttes i syfte att lösa handels­tvister över Atlanten.

I februari 1999 enades de om att olika 3G-lösningar skulle kunna utvecklas och väljas fritt under ett ’paraply’ benämnt IMT-2000 (Inter­national Mobile Tele­communications-2000),

Standardkriget i fråga om 3G stod mellan den nord­iska radiotekniken WCDMA och den ameri­kan­ska CDMA2000. I efter­hand fram­går att Norden vann kriget, vars teknik­spår sam­lats under para­ply­organ­isationen 3GPP, medan ameri­kanerna arbe­tat under 3GPP2.

vilket skulle inkludera någon av CDMA2000, WCDMA och TDMA-CDMA. Ingen skulle då behöva förlora ansiktet. I mars 1999 erkände ITU den över­gripande paraply­lösningen.

Vid sidan av detta genomförde under största hemlighet företagen Ericsson och Qual­comm en sken­rättegång gällande patent­rättigheterna för de olika elementen i CDMA-tekniken. Den slutade med en överens­kommelse där parterna tog bort patent­blockaderna sinsemellan och Ericsson köpte Qual­comms system­verksamhet med huvud­kontor i San Diego. 

Vid en konferens i Tokyo skingrades de sista tvivlen i 3G-frågan. Dele­gaterna såg fram emot en stor fight mellan represen­tanterna för Ericsson och Qualcomm. I stället levererade Ericssons Jan Udden­feldt och Qualcomms VD Rich Sulpizio till allmän för­våning exakt samma budskap. Då stod det klart att 3G nu skulle bli verk­lighet i hela världen.

De två 3G-världarna samlade sig som konsekvens under var sin paraply­organisation, 3GPP (3rd Gene­ration Partner­ship Project) med utgångs­punkt i UMTS och 3GPP2 med utgångs­punkt i CDMA2000. I båda fallen blev syftet att ta fram speci­fikationer för tredje gene­rationens mobil­telefonsystem inom områden som radio­access, kärnnät, termi­naler, tjänster och system­aspekter.

Efterhand har specifikationerna för 3G byggts på genom en rad ”releaser” från de två organi­sationerna, vilket gett lös­ningar med allt högre data­hastigheter.

Vennamo får sparken

I Finland inleddes året med att Pekka Vennamo fick sparken som VD för Sonera.

politisk affär. Det såg ut att bli en het valfråga att vissa människor kunde berika sig när statliga bolag såldes ut. Genom att ge Vennamo sparken ansåg man sig uttrycka god moral och visa handlingskraft.

Till ny VD efter Vennamo utsågs veteranen, vice VD:n Aulis Salin, med två år kvar till pensionen. Salins efterträdare ansågs redan vara klar, Kaj-Erik Relander, anställd som finanschef av Salin 1994.

Pekka Vennamo senare: ”Politiker som ägare fungerar ingenstans. Det är så mycket som görs annorlunda i politiken än i affärsvärlden. Som företagsledare måste man arbeta för att det som är starkt kan leva och utvecklas, medan det som är svagt måste bort. Som politiker måste man hjälpa de svaga. Jag ser ingen lösning på den konflikten. Politikerna kan vara ägare så länge verksamheten är ett monopol, men inte när det är fråga om företag som konkurrerar.”

Också i Sverige fick ett riksdagsval, i september 1998, avgörande effekter för det statliga telefon­bolaget, bland annat genom byten av VD och styrelse­ord­förande.

Sonera omsvärmat

Väsentligt för den fortsatta händelseutvecklin­gen var att det heta bolaget Sonera under 1999 drog till sig ett stort antal friare. Samtidigt gav sig Sonera ut på friarjakt också på egen hand.

Erkki Tuomioja.

Lars Berg, som efter VD-jobbet på Telia tog plats i Mannes­manns huvud­kontor, blev snabbt en viktig samtals­part­ner för Son­era. Två kandi­dater identi­fierades som sär­skilt intr­essanta för Son­eras del, britt­iska Orange och holl­ändska KPN. Med båda fördes ingående förhandlingar sommaren 1999. Bland annat övervägde Sonera och Orange att tillsammans köpa E-Plus, nummer tre av de tyska mobiloperatörerna, för att den vägen ta sig in i Mellaneuropa.

Mellan Sonera och KPN Mobile resulterade fusionsdiskussionen sommaren 1999 i ett för­av­tal om ett nytt bolag, som skulle ta hand om bola­gens mobil­telefoni­verk­samhet och ha huvud­kontoret i Lon­don. Var­dera skulle äga 40 pro­cent, medan 20 pro­cent skulle lis­tas på bör­sen eller säl­jas till Ora­nge eller jap­anska Docomo.

Hindret för att komma vidare var det statliga ägandet i Sonera. En politisk kamp fördes bakom kulisserna inom den finländska regnbågs­reger­ingen under året. Trafikministern Olli-Pekka Heinonen, samlingspartist, drev linjen att staten skulle låta sitt ägande gå ner till noll, medan handels- och industriministern Erkki Tuomioja, socialdemokrat, vägrade låta ägandet gå under 34

Olli-Pekka Heinonen.

procent. 

Den pågående fusions­processen mellan Tel­ia och Tele­nor föl­jdes noga från Son­eras sida. Vid flera till­fällen under året träff­ade repre­sen­tan­ter för Sonera den nya Telia-VD:n Jan-Åke Kark och stämde av läget.

I november 1999 sålde finska staten ut en andra om­gång Sonera­aktier och lät sam­tid­igt notera bol­aget på den ameri­kanska teknik­börsen Nas­daq. Priset på akt­ien lades på 23,75 euro, vilket åter besk­revs som lågt.

Vad Soneras VD-byte betydde

Också för JNT:s del kom året 1999 att bli extremt händelserikt. Det allra första som fick betydelse visade sig bli VD-bytet på Sonera. Allt var ju förberett för att JNT skulle överta de nämnda Soneraområdena (Munsala, Jeppo, Kållby, Fors­by, Edsevö, Lepplax, Esse och Evijärvi), men som framgått hade dimma över Tallinn för­hin­drat Ven­namo att bek­räfta över­ens­kommelsen. Hur skulle nu Aulis Salin agera?

Salin hade sagt nej till saken i ett tidigare skede och det var känt att han hade en annan grundsyn än Pekka Vennamo. Medan denne var en stark förespråkare av marknadsekonomi och affärsmässig rationalitet, hade Salin i tiden utnämnts till telechef på ett socialdemokratiskt mandat och var känd som en försiktig general.

Vid JNT:s styrelsemöte i januari redogjorde Peter Boström för läget. ”Eftersom personbyten skett hos Sonera har förhandlingarna ännu inte kommit framåt. Inom februari ska JNT förhandla med Sonera om ett övertagande av Soneras nät…”, sägs i protokollet. Längre kom man inte. Aulis Salin ville inte släppa områdena ifrån sig.

I en annan viktig fråga kom man dock i mål, nämligen den planerade fusionen med de kvarvarande självständiga antennbolagen i Jakobstad. Förhandlingarna sköttes från JNT:s sida av Trygve Still. Det tunga argumentet var de kostnader som den nödvändiga digitaliseringen av näten skulle kräva – totalt beräknades det handla om 10 miljoner mk. På JNT blev beslutet att höja månadsavgiften för kabel-TV-abo­nnenterna från 25 till 27 mk för att under­lätta finans­ieringen.

Övertagandet daterades den 1 maj. Abonnen­terna inom Öst­antennen, Torn­antennen, Bonäs-Väster­malm, Permo och Kivi­lös-Kyrko­strand över­fördes då till JNT-nätet. Med detta ökade JNT:s kabel-TV-ab­onnenter från drygt 7000 till omkring 13000.

1,5 miljoner mk i riskkapital. Glenn Häger kvarstod som VD för Multi.fi.

Affärsplanen visar att Multi.fi 1998 omsatte 1,2 miljoner mk. Prognosen var att omsättningen 1999 redan skulle vara 3 miljoner mk, följande år 7,5 miljoner mk och året därefter 10 miljoner mk. Enligt affärsplanen skulle Multi.fi försöka etablera sig på såväl den nationella som den internationella marknaden och fatta ”logiska beslut baserade på analysresultat. Inga chansningar!” Till exempel skulle Multi.fi under 1999 utöka verksamheten till Helsingfors, Nylands, Åbo/Björneborgs, Tammerfors och Uleåborgs teletrafikområden.

Affärsplanen beskriver kundernas behov: välfungerande och snabba IP-kommunikationer, leverantör med gott rykte, samarbetspartner med högteknologiskt kunnande, dygnet runt-service, lättillgänglig service, flerspråkighet och snabb problemlösning av IP-kommunikationer. De största konkurrenterna listas så här: HTF (Kolumbus), Sonera (Inet), Saunalahti, EUnet, Q-net och Netti Finland.

På väg mot ADSL

JNT:s affärsplan för Multi.fi var ambitiös, men 1999 var Internethypen på väg mot nya höjder och något slut på den syntes inte. Ett exempel på hur snabbt det gällde att ompröva kunskaperna ges av diskussionen om hur man skulle få

Carl-Magnus Dumell.

kontakt med Internet.

I affärs­pla­nen för Mul­ti.fi sägs ännu att ring­ser­ier bor­de upp­rättas inom de tele­trafik­områden dit bol­aget borde exp­andera. Sam­tidigt disku­terade kund­erna, i var­je fall den mer nörd­iga del­en av dem, mer effe­ktiva alter­nativ. En fli­tig tidnings­skribent i ämnet var Carl-Mag­nus Dumell, född och uppvuxen i Jakob­stad. 

I maj 1998 beskrev han i JT utförligt funk­tionerna och begränsningarna hos olika typer av modem och gav uppmaningen: ”Kanske ska du i stället ta en titt på ISDN. Enda orsaken till att människor köper 56 kbps-modem i stället för ungefär lika dyra men snabbare och pålitligare ISDN är att telefonbolagen inte klarat av att marknadsföra det.”

Ett halvt år senare hade Dumell redan ett nytt budskap: ADSL är här - glöm ISDN! Ett ADSL-modem var 55 gånger snabbare än ett vanligt modem och 40 gånger snabbare än ISDN. ”Och det är ingen framtidsvision. Jag har haft ett sådant modem på mitt skrivbord i en månad nu.”

Flaskhalsen i telefonnäten var, påpekade han, inte själva kopparkabeln utan de digitala telefonväxlarna, som hanterade all telefontrafik som 64 kbps digital information. Dumell: ”Men varför låta din Internetkontakt gå genom en telefonväxel? Varför inte hyra en kabel direkt mellan dig och knutpunkten till Internet? Alla telefonbolag har lediga kablar nedgrävda under gatorna som du kan hyra och få ’tjuvkopplad’ dit du vill.”

Men diskussionen gick längre än så. Var telefontrafiken rent av på väg att flytta till Internet? Under 1999 började redan operatörer i Finland erbjuda den tjänsten. Det blev billigare och gav möjligheter för kunden som telenäten inte klarade.

Anssi Okkonen, chef för Telia Finlands telefontjänster, beskrev saken så här i januari 1999: ”Slå numret 99577 först och sedan det utrikesnummer du vill ringa till, så kopplas ditt samtal via Internet i stället för via det vanliga telefonnätet. Du ringer alltså från en vanlig telefon till en vanlig telefon, men själva ljudet överförs via Internet.”

Hans konkurrent på Sonera, Mika Uusitalo: ”Vi gör det här på Internets villkor, inte på telefonens. Målsättningen är att integrera allt. Ljudtelefoni, bildtelefoni, e-post, www... allt. Servicen är inte bunden till någon speciell typ av apparat. Endast fantasin är gränsen för hur det här kan utvecklas.”

Flottan med VIP-bussar står beredd på torget i Jakobstad.

Nya mål för JNT

Att JNT:s styrelse försökte leva med i de snabba tempoväxlingarna framgår klart av protokollen. I februari gick man igenom bokslutet för 1998 och sammanfattade: svag omsättningsökning, förbättrad finansiell situation, lönekostnaderna ökar för mycket, effektiviteten måste förbättras. Novacalls utveckling var positiv; ”man har gjort ett gott ekonomiskt resultat.” 

I mars godkände styrelsen nya långsiktiga målsättningar: årsom­sättning för JNT 50-60 miljoner mk, avkastning 12 procent;

Tre av Novacalls pionjärer: Päivi Salminen, Oili Perä och Maria Hällis.

årsomsättning för Novacall 30-35 miljoner mk, avkastning 15 procent; årsomsättning för Multi.fi 20-25 miljoner mk, avkastning 20 procent. Målet var ”behärskad tillväxt, huvudsakligen i dotter­bolagen”. ”Genom tillväxt skapas arbets­platser i IT-bra­nschen i Jakob­stads­nejden – mål­sättning 200-250 anställda”, sägs optimistiskt i proto­kollet.

För att klara målen behövde dock åtgärder vidtas: bättre disciplin, bättre arbetsledning och höjd effektivitet samtidigt som mera omsorg skulle ägnas bilden av JNT utåt.

Nya mobila nät

Fjolårsbeslutet att satsa på egen mobiltelefoni i ett lokalt DCS1800-nät var förstås en prioriterad sak. Huvudmålgruppen beskrevs som ’heavy users’, alltså storanvändare. 2000 abonnenter beräknades ge lönsamhet. I fråga om Radiolinja konstaterade styrelsen att samarbetet kring infrastrukturen skulle fortsätta. Radiolinja skulle med andra ord för sin trafik fortsätta hyra basstationer och utrustning inom JNT-området.

Precis nu blev också 3G en beslutsfråga för JNT. Året innan hade ju UMTS bestämts som en europeisk 3G-standard, och trafikministeriet i Finland gick snabbt ut och frågade efter intresset för licenser för UMTS-trafik. I januari 1999 lämnade Finnetbolagen sin intresseanmälan och grundade bolaget Finska 3G Ab för ändamålet. JNT beslöt omgående att delta i 3G-bolaget med den normala ägarandelen.

I februari presenterades nyheten att det svenska Tele2 (genom moderbolaget NetCom) ville tillträda i Finska 3G med 20 procents ägande, vilket accepterades. I mars gav Finland som första land i världen ut 3G-licenser, utan auktionsförfarande, nämligen till Radiolinja, Sonera, Telia Finland och Finska 3G. Precis som i fråga om GSM kan JNT alltså beskriva sig som en världspionjär inom 3G.

En fråga som togs upp av JNT-styrelsen vid denna tid var: ”Utgör mobiltelefonin på sikt ett

Den första planeringen av
basstationerna för CityPhone.

hot mot hela det trådbundna nätet?” Svaret i protokollet är kort: ”Knappast.”

I fråga om DCS1800-nätet blev konceptet att bygga ett gemensamt nät med VLT, GT och APO (Alajärven Puhelinosuuskunta). Lockbetet för kunderna skulle vara att man kunde ringa inom nätet till en låg lokal mobiltaxa. Central­tjänsterna skulle köpas av VLT. Frekvens­planeringen av nätet gjordes av Omni­tele, som kom fram till att infra­strukturen från Radio­linja­nätet i stort kunde åter­användas.

DCS1800-nätet brådskade, för att hinna ersätta Autonet, som ju med årets utgång skulle tas ur bruk. I maj beslöts om köp av material för det nya nätet trots att koncessionen ännu inte

december öppnades nätet officiellt. Det gick då alltså att med lämplig mobiltelefon ringa inom täckningsområdena för Jakobstad, Karleby, Vasa och Alajärvi.

Ett pedagogiskt problem att ta itu med var just detta med ’lämplig’ mobiltelefon. Trots att det var fråga om ett GSM-nät gick det inte att använda en ’vanlig’ GSM-telefon för CityPhone-samtal, eftersom dessa gick i 1800 MHz-bandet och inte i det vanliga bandet för GSM, 900 MHz. Den som bytte till CityPhone behövde alltså samtidigt skaffa också ny telefon.

Ännu en nationell GSM-operatör

Men CityPhone blev för JNT bara ett steg av många i en lång följetong som mobil­telefon­operatör. Innan året var slut hade bolaget redan gått med i ytterligare två nya mobila projekt, Finska 3P och Finska 2G, båda grundade tillsammans med en grupp av andra Finnetbolag. Det förstnämnda skulle agera som operatör och marknadsförare för den kommande 3G-trafiken. Det senare skulle utveckla ännu ett nationellt GSM-nät i 900 MHz-bandet.

Finska 2G var ett svar på att HTF lagt beslag på Radiolinja. Att etablera ännu en GSM-operatör i 900 MHz-bandet, utöver Sonera och Radiolinja, var givetvis en utmaning. Trafikministeriet lovade bereda koncession för saken i snabb ordning: ett problem var att det återstående lediga frekvensområdet inom det definierade 900 MHz-bandet var i minsta laget.

För JNT var en grundfråga hur det lokala CityPhone-nätet skulle förhålla sig till Finska 2G:s kommande nationella nät. Svaret gav sig smån­ingom: näten skulle inte behöva konkurrera utan kunde tvärtom komplettera varandra. Detta tack vare något som kallades dual band, den teknik som möjliggjorde växling mellan två frekvensband.

Med rätt sorts mobiltelefon skulle man i fram­tiden alltså kunna växla mellan CityPhones 1800 MHz- och Finska 2G:s 900 MHz-band. Det skulle öppna en ny möjlighet: att abonnenterna i de två näten kunde nå varandra genom direktval av mottagarens nummer. Också i City­Pho­ne-nätet kunde man nå omvär­lden, men för acc­ess till den måste man först slå lämp­ligt pre­fix, vilket inne­bar att kost­naden för sam­talet steg kraf­tigt. Ett log­iskt steg i fram­tiden skulle sed­an vara att de två näten samman­smälte och fick enhets­taxa.

» Kolla marknadsföringsidéerna för CityPhone!

Det tredje alternativet

Den föränderliga spelplanen gav mycket huvudbry för JNT-ledningen. I november fördes en lång diskussion i ämnet i styrelsen utgående från ett papper sammanställt av Jan-Erik Frostdahl. Framför allt var frågan det allt sämre arbetsklimatet inom Finnetgruppen.

HTF:s strategi gick entydigt ut på att överta makten i de gemensamma bolagen inom Finnets ram och göra dem till egna dotterbolag, förklarade Frostdahl och gav exempel: Byggandet av infrastruktur åt Radiolinja hade avstannat, trots att halva avtalstiden återstod. Datatie höll på att bygga upp ett eget återförsäljarnät för att kunna gå förbi de lokala telefonbolagen. HTF hade, trots minoritetsställning, lyckats utse en ny VD för Fjärrnian som de övriga inte ville ha. Möjligheterna att inom Finnetgruppen skapa ett förnuftigt samarbete kring kabel-TV-verk­samheten föreföll obefintliga.

Frostdahls sammanfattning: "Ur JNT:s synvinkel förefaller två handlingsalternativ föreligga. Antingen inleder vi ett närmare samarbete med HTF (i stil med Lounet) eller går in i samarbetet med de övriga Finnet-bolagen. Om vi väljer det första alternativet kan vi räkna med att omedelbart bli utfrusna från allt samröre med de övriga Finnet-bolagen – en utveckling som redan drabbat Lounet. Samtidigt kan man utgå från att våra möjligheter att jämlikt samarbeta med HTF är obefintliga."

Frostdahl föreslog det senare alternativet, alltså samarbete med de övriga Finnetbolagen, vilkas strategi nu var att skapa ett tredje alternativ till Sonera och HTF. ”Uppgiften är inte lätt, och underlättas inte av att aktörerna är många – och

ADSL-modem från Ericsson.

att de inte alltid besjälas av en altruistisk vilja till samarbete för det gemensamma bästa.”

Styrelsen gick på Frostdahls linje. Som

som inkluderade det stora flertalet hushåll, som del i ett riksomfattande datanät, med möjlighet till betal-TV och annat?

Styrelsen lade i detta in en brasklapp genom att förespråka lösningar som ”i större utsträckning beaktade det lokala bolagets intressen”. De befintliga kabel-TV-näten och Multi.fi:s pion­järskap gav JNT ett mer fram­skjutet läge än övriga Finnet­bolag.

Före årets slut fattade JNT i den andan också två andra viktiga beslut: att satsa på ett regionalt datanät och att ta i bruk ADSL-teknik i det fasta nätet så snabbt det lät sig göra. ”Tack vare detta kommer JNT att kunna erbjuda nästan alla sina kunder fungerande bredbandslösningar till rimliga priser.

Regionalt datanät 

De facto hade JNT redan börjat planera ett lokalt datanät i närområdet (Jakobstad, Pedersöre, Nykarleby, Larsmo) för kommuner, skolor, sjukvården, socialsektorn och företag. Arkitekten för detta var Timo Prittinen, teknikvalet blev ATM (Asynchronous Transfer Mode), en standard för att vidarebefordra datatrafik, röst och video som användes allt mer.

Detta nät togs i bruk i september 1999 och visade genast behovet av kraftigt uppgraderad kommunikation också med världen utanför närregionen. Eftersom HTF nu var i färd med att ta över även Datatie, var det också här nödvändigt att utveckla ett tredje alternativ. Detta drev fram det nämnda regionala nätet, som byggdes framför allt som ett gemensamt projekt med GT och VLT för i bruktagande under år 2000.

Från Finnet International kom frågan om JNT hade intresse av att bli återförsäljare för utrikessamtalen. Det skulle ge fria händer i fråga om prissättningen till kunderna. Styrelsen gav positivt svar, konstaterade att det gamla ADB-systemet för kundhantering, fakturering, med mera i så fall inte räckte till. Ett system benämnt TTM fanns redan i pipe-line och installerades under sommaren. I september blev JNT återförsäljare för de internationella trafiktjänsterna.

I november gick JNT ännu tillsammans med några andra Finnetbolag med som delägare i ett separat bolag, TTM-Tieto, som sedan har fortsatt att utveckla den programvara som bolagen behövt. En faktureringsrutin ändrades nu: JNT började fakturera grundavgifterna i förskott.

JNT säljer fastigheten

Styrelsen hade lyft fram behovet att bilden av JNT utåt ägnades mer omsorg. Det blev motiv för en genomgripande sanering av fastigheten på Alholmsgatan. Inget hade gjorts åt denna sedan 1979-1980 och mycket gav ett slitet intryck. ”Ventilationen är på upphällningen i hela

Kenneth Nylund.

fastigheten för­utom cent­ralen.” Asbest­rör och and­ra rör var i dål­igt skick. Samma gällde en del av föns­tren. Arbets­för­hållandena i käll­aren var ”under all kritik”, enligt en utred­ning av Maria Hög­lund. Man beräknade att en sanering skulle gå på 5-6 miljoner mk. 

I slutet av året togs steget att sälja fastigheten till Företagarnas Fennia, med förutsättningen att JNT efter renoveringen skulle tillträda som hyresgäst. Försäljningen gav 7 miljoner mk, vilket användes för att betala bort de resterande långfristiga lånen. Man konstaterade att JNT nu var ”verkligt skuldfritt”.

En nyetablering i Jakobstad som uppmärk­sammades var att Mäki­torppa, som ju ägdes av HTF, öppnade butik i tidigare Väsk­centers utrymmen. ”Konk­urrensen när det gäller apparat­försäljning och GSM-anslut­ningar kommer ytter­ligare att skärpas”, noteras i styrelse­protokollet.

Under året övergick JNT:s IT-chef Timo Prittinen i Novacalls tjänst. Tjänsten utlystes och fick åtta sökande. I oktober tillträdde Kenneth Nylund, hemma från Ytterjeppo, som ny IT-chef. Han kom närmast från ABB, där han varit team leader för en programmeringsgrupp.

Andra notiser från året var att Trafikministeriet meddelade att JNT konstaterats ha en dominer­ande marknads­ställning ”med de begrän­sningar som detta inne­bär”, att Alf Fors­man och Hans-Erik Gädda på själv­ständ­ighets­dagen till­delades förtjänst­tecken i enlig­het med arbets­givarens förslag, att JNT köpte 20 aktier i Pirilö Golf­center, vilket skulle ge gratis­reklam i två år och vissa gratis­spel under 2000, samt att härefter utvecklings­samtal började genom­föras med alla anställda.

Novacall

År 1999 fortsatte Novacall sin satsning på att bli det ledande callcentret i Finland. Den största förändringen under året var flyttningen till nya utrymmen på 800 kvadratmeter på Alholmsgatan 2, skräddarsydda för verksamheten med speciellt beaktande av ventilation, belysning och funktionalitet. Under året växte personalen till femtiofem personer på heltidsbasis.

Verksamheten organiserades nu i CC-gruppen (svars­tjänster för företag och nummer­upp­lys­ningstjänster), Trafik­gruppen (taxi­beställningar, beställ­ningar för anslutnings­trafiken till Kronoby flyg­station och Bennäs järn­vägs­station samt den så kallade VIP-service­trafiken i Jakob­stad), Out­bound (utringnings­kampanjer) och Text­telefon­tjänsten (lands­omfattande text­samtals­förmedling).

Även helpdesk-verksamhet kom i gång efter att Befolkningsregistercentralen ingått avtal med Novacall om en rådgivningstjänst för elekt­roniska ID-kort. Under hösten inleddes mottagning av alarm från Aktiva trygg­hets­telefoner.

ut på att utveckla nya PKI-baserade (PKI = Public Key Infrastructure) tjänster för WAP och UMTS. Med i projektet var Radiolinja, Elisa, SSH, OP-keskus, Nedecon, Remtec och Miotec, med Tekes som delfinansiär.

Inom Caption Lifeprojektet utvecklades under året en ny tjänst kallad distansskrivtolkning.

Ytterligare ett nytt projekt var SIPTS, som med stöd av EU gick ut på att skapa en teknisk plattform för anropsstyrd trafik. Med i detta var Statens tekniska forskningsanstalt, PPS/EDV (Tyskland), Västra Finlands länsstyrelse, Trafikministeriet samt Pedersöre, Jakobstad, Larsmo och Nykarleby kommuner.

I december utnämndes Novacall till årets företag av Juniorhandelskammaren.

Skydd mot kapningsförsök

Genom alla dessa nya aktiviteter steg JNT fram ur anonymiteten. Trots sin relativa litenhet låg JNT i framkant i fråga om teknik och affärsutveckling, och på kort tid hade bolaget lyft sig ur sitt tidigare katastrofala ekonomiska läge. Detta samtidigt som IT-hypen triggade fram företagsaffärer av ett tidigare aldrig skådat slag. Ett närliggande exempel stod ju HTF för genom sina härjningar i Finnetgruppen.

Också de lokala telefonbolagen blev i den här miljön intressanta för spekulanter. Bolagen var lågt värderade, den aktie i telefonbolaget som

I Novacalls pionjärarbete var marknadsföring en viktig del.

aktier i bolaget kan man med mycket små och enkla medel uppnå en maktposition som man kan utnyttja på bolagsstämman och på detta sätt styra bolaget. Förutsättningen för detta är givetvis att aktien frikopplas från telefon­anslutningen.”

Christer Eriksson rekommenderade nyemission till ”vissa aktieägare”, till exempel 100000 nya aktier à 10 mark som skulle tecknas av ”icke-fientliga” aktionärer. Bolagsstämman i april godkände sedan förfaringssättet och gav fullmakt för emission om maximalt 300000 mk, varav 280000 mk skulle kunna genomföras som riktad emission.

Detta riktade erbjudande gick till Jakobstad, Nykarleby, Pedersöre och Larsmo kommuner, som alla gav positivt besked. Med andra ord skulle dessa nya ägare genom sina relativt stora aktieinnehav vid kommande bolagsstämmor kunna stoppa eventuella kuppförsök av spek­ulanter som samlat på sig större aktie­poster. 

Spännande nyårsnatt

Ännu en sak som blev spännande i slutet av det händelserika året 1999 var millenniebuggen, även beskrivet som Y2k-problemet (Y = Year, 2k = 2 kilo = 2000), som alltså handlade om att vissa dataprogram inte skulle klara övergången från 1999 till 2000. Carl-Magnus Dumell gav i en artikel exempel på hur oron uttrycktes:

”90 procent av alla datorer slutar fungera, bank­automater vägrar ge ut pengar, telefonerna tyst­nar, energi­distri­butionen upphör, flyg­plan faller ner från him­len, det utbry­ter krav­aller när de auto­mat­iska löne­utbetal­ningarna uteblir och den dator­iserade handeln med värde­papper kolla­psar.

Oron var stor kring årsskiftet - hur skulle gammal teknik klara övergången till ett nytt millennium?

Harmagedon kommer i form av en global ekonomisk kollaps. Och vi ska naturligtvis inte glömma att också hushållsapparater som tvättmaskiner, dammsugare och brödrostar kommer att sluta fungera. Katastrofen kommer att vara total.”

Över hela världen gick man ut med varningar. I Japan ställde militären 96000 personer i bered­skap för att ta hand om millen­nium­relaterade olyckor. I Thai­land upp­manades med­borgarna att hålla fick­lampa och radio till hands på nyårs­afton. I USA höll Bill Clinton tal där han beskrev myndig­heternas för­beredelser för Y2k. Många ameri­kanska järnvägs­bolag och metro­bolag beslöt stoppa all trafik strax före mid­natt och starta på nytt först efter tolv­slaget.

I Finland talade man inte minst om de 57 kärn­kraftverk som byggts under Sovjet­eran. Repre­sentan­ter för dessa kärn­kraft­verk avfärd­ade dock hotet. En ung­ersk kärn­kraft­verkschef cite­rades: "När dessa kärn­kraft­verk byggdes var sovje­tisk tekn­ologi inte så avan­cerad att de skulle ha byggt dator­iserade system. Vi har bara en dator som styr säker­hets­system i en rea­ktor och den instal­lerades i fjol av Siemens."

I grunden handlade problemet om att vissa gamla datorprogram hanterade årtal som två siffror. År 2000 skulle komma att betecknas som 00 eller så skulle datorn krascha efter att ha försökt hantera 99+1 som ett tvåsiffrigt tal. Egentligen borde de första problemen uppstå redan 1.1.99, påpekade Carl-Magnus Dumell, eftersom 99 i vissa gamla program användes för att beteckna något speciellt, som frånvaro av värde eller omöjligt värde.

Det dataprogram som pekades ut som det största problemet var Cobol, ett 15-25 år gammalt programmeringsspråk som fortfarande fanns i en del centraldator. En svårighet var att hitta programmerare som behärskade Cobol och gamla stordatormiljöer. I en annons där man sökte folk för uppdraget var kravet att den sökande var minst 40 år och associerade

Cobol.

"surfande" enbart med Beach Boys.

Också på JNT tog saken på allvar. Ingen kunde veta precis hur alla programmeringar såg ut i alla datasystem. Leverantörerna bidrog knappast till att lugna ner stämningarna. Många förklarade att de inte kunde ta något ansvar för vad som hände efter nyårsslaget. Om kunden inte uppgraderade sin programvara förstås.

”Vi hade många genomgångar och analyserade och testade olika system. Vi bytte en del av dem, men mest för att det också fanns andra orsaker till att byta. I vissa växelsystem ändrade vi årtalet bakåt för säkerhets skull. Vi var inte superoroliga, men jag hade givetvis allt detta i tankarna på nyårsnatten. Jag var på en fest men följde systemen på distans på en uppkopplad dator. När allt fungerade perfekt fortfarande en kvart efter midnatt drog jag slutsatsen att inga krascher skulle ske. Det gjorde det inte heller”, berättar Håkan Löfqvist, som vid denna tid var försäljningschef.

Marias galleri: Matias Renlund

”Handel i alla de former är Matias specialitet. En föregångare vad gäller datatjänster.”

Marias galleri: Lars Sandvik

”Lasse syns och hörs och har alltid glimten i ögat. Telefonilösningar och DNA-abonnemang för företag är något han kan utan och innan.”