FRAMTIDEN äR NU

2000 blev året då bubblan sprack och även de största entusiasterna fick erkänna vansinnet i telekomaffärerna. Det självklara exemplet handlar om Sonera, som under året kom att genomföra den sämsta affären i Finlands historia.

Aulis Salin var ännu Soneras VD, men operativt drevs affärerna av Kaj-Erik Relander. I mars 2000 utsågs han av styrelsen till Salins efter­trä­dare, dock med till­träde först vid nyåret 2001.

6 mars blev den dag då världens börser nådde all time high. Finska staten prickade in detta maximalt genom att just den dagen besluta sälja ut tre procent av Soneraaktierna till internat­ionella och inhemska investerare. Priset blev hisnande 12 miljarder mark, vilket motsvarade 547 mark (92 euro) per aktie.

Sammanlagt fick finska staten in omkring 6,6 miljarder euro i de tre utförsäljningarna 1998, 1999 och 2000 och var med 53 procent ändå fortsatt huvudägare i företaget, som nu hade en marknadsvärdering på omkring 67 miljarder euro. Som jämförelse var Finlands statsskuld vid denna tid 69 miljarder euro.

Finansministern Sauli Niinistö hoppades att intäkterna från Sonera i första hand skulle användas just för att minska statsskulden. Buden om den oväntade inkomstkällan var dock många, inte minst i riksdagen framfördes många kreativa idéer om hur pengarna skulle

Sauli Niinistö

komma till nytta.

Tre vågor byggde på varandra, kommenterar Kaj-Erik Relander: en enorm tillväxt på börsen, 2000-problemet och Internetbubblan. ”Sonera var en lönsam operatör på Nokias bakgård. De internationella invest­eri­ngarna började gå bra. Vi hade duktiga ingen­jör­er, men vad sku­lle vi göra för att få ut mer värde av dem? En del av budskapet var att vi inte längre var en operatör, utan ett Internetbolag. Den profilen drev helt klart upp börskursen.”

Relander berättar att han fick uppköpspropåer från de flesta av de stora operatörerna i Europa: Vodafone (Julian Horn-Smith), France Telecom (Michel Bon), Deutsche Telekom (Ron Sommer), T-Mobile (Kaj-Uwe Ricke), Telefónica (Juan Villalonga), Tele Danmark (Henning Dyremose). Den ständiga invändningen hos friarna gällde statens ägarroll. Ingen ville ha staten med som ägare på grund av den politiska risk som det innebar.

Samtidigt fortsatte fusions­karusellen i vild fart. I en jätteaffär i oktober 1999 köpte Mannesmann Orange.

Kort därefter blev Mannesmanns telekom­verk­samhet uppköpt av Vodafone i en ännu större affär. För att få god­kännande för detta av de euro­peiska konkurrens­myndig­het­erna måste Vodafone sälja det nyss förvärvade Orange, varvid France Tele­com bjöd högst.

France Telecoms köp av Orange blev klart i slutet av maj 2000. Några dagar senare flög France Telecoms styrelseordförande Michel Bon till Helsingfors och ville köpa också på Sonera. Villkoret var åter att finska staten skulle sälja ut sina aktier. Några veckor senare, i slutet av juni, gav Finlands riksdag verkligen sin väl­signelse för detta. Men då var Michel Bons förslag inte längre aktuellt.

Relander: ”En affär med Vodafone skulle ha gett mest pengar till ägaren. Vodafone hade ett särskilt intresse för de bolag vi hade varit med och byggt upp i Ryssland, Turkiet och Östeuropa. Om Sonera skulle ha fått majoritet i de bolagen, skulle det ha varit den bästa investeringen för finska staten.”

Men Relander hade onda aningar: ”Våren 2000 fick jag känslan att det här kanske inte skulle sluta på ett bra sätt. Det var så mycket förvänt­ningar inblandade. Vi hade ett bra bolag, men ovanpå det låg en bubbla. Vi var en bra operatör med en övervärderad option.”

Pirjo Kekä­läi­nen- Torvinen

Finlands sämsta affär

En föreställning som låg bakom 3G-affärerna var att de gamla affärs­mod­ellerna hade kom­mit till ett slut och att hela den gamla ekon­omin, baserad på tradit­io­nell indu­stri, var på väg att drast­iskt för­ändra kara­ktär. För Son­era var utgångs­punkten att bol­aget var för litet. För att kunna göra stora aff­ärer var det ofrån­komligt med en stark part­ner.

En inträdesbiljett till förhandlingsborden blev 3G-licenserna. Relander gav huvuduppdraget i detta till Pirjo Kekäläinen-Torvinen, som i tiden hade varit med och grundat mobiltillverkaren Benefon och var känd som en framfusig förhandlare. I en första affär i januari 2000 gjorde hon Sonera till delägare med 15 procent i konsortiet Xfera Movile, som förvärvade en av de spanska licenserna för 130 miljoner euro. Med det hade konsortiet alltså fått rätt att, till betydligt större kostnader, bygga nät och etablera sig som operatör.

I Storbritannien två månader senare kastade Sonera efter 91 anbudsomgångar in handduken, då nivån var uppe på 3,5 miljarder euro för en 3G-licens. I stället beslöt man satsa krutet på Tyskland, genom att gå med i ett konsortium som tävlade om de hela sex 3G-licenser som där stod på spel.

Finansieringen sågs inte som ett problem. I juni börsnoterades Turkcell, som i hög grad var Soneras skapelse, vilket gav Sonera en intäkt på 670 miljoner euro. Samma månad blev det klart att Sonera kunde räkna hem en vinst på osannolika 2,6 miljarder euro för sin ägarandel när amerikanska Voicestream köptes upp.

Satsningen i Tyskland byggde enligt Relander bland annat på pattern recognition. Den genomsnittliga kundintäkten inom GSM-tel­efonin hade gått från 0 till 35 euro i månaden på tio år. Antagandet var att man genom 3G-tjänsterna under de kommande tio åren skulle kunna räkna med en fortsatt för­dubb­ling av månadsintäkten.

Den tyska budgivningen kunde följas via Internet. Soneras styrelse hade satt ett tak för licensen på hela 12 miljarder euro. Efter 173 anbudsrundor avslutades auktionen den 17 augusti. Tyska staten fick in 50,5 miljarder euro på de sex licenser som gavs ut. Sonera fick tillsammans med sin kompanjon Telefónica en av dem för 8,4 miljarder euro, av vilket Soneras andel var 3,6 miljarder euro.

Relander: ”Givetvis satte vi priset för högt. I efterhand är det tydligt att det fanns för många

Martin Bangemann, EU:s industrikommissionär 1989-1999. Lobbade därefter som konsult för Telefónica för ett nära samarbete med Sonera.

emotionella element med. Det hände för mycket. Tysklandslicensen var ett sista försök, kanske lite desperat, för att komma in i Europa.”

Soneras ödesdrama

En annan missbedömning gällde 3G-teknologin, som bara var i sin linda. Relander: ”Kalkylen räknade inte med att 3G-terminalerna skulle försenas så som de gjorde. När 3G kom i gång i större volym 2004–2006, hade ju redan halva tioårsperioden gått. Vår bild var alltför

Jouko Mar­tt­ilas bok Mitä tod­ella tapah­tui?

Kaj-Erik Relander: ”Det är exe­m­pel på sådant som inte ska kun­na hända. Efter det här vän­de sig mitt eget team emot mig.”

Jouko Marttila beskriver i sin bok Sonera. Mitä todella tapah­tui? hur Soneras styr­else nu splittrades. Pirjo Kekä­läinen-Torv­inen ville fort­sätta den aggres­siva budgiv­ningen i Euro­pas 3G-aukt­ioner och kont­aktade några av styr­else­medlem­marna, som ställde sig på hennes sida. I okto­ber saml­ades styre­lsen till ett inoffi­ciellt möte där förs­laget var att Rela­nder skulle avsk­edas. Detta avsty­rdes genom att ord­föranden Markku Talo­nen stödde Rela­nder och förkl­arade att i så fall skulle han också avgå.

130 miljarder euro

Soneras kris var hela branschens kris, men Soneras fall skulle visa sig bli det allra största.  

För en gångs skull var det massmedia som manade till lugn. Till exempel hette det i de två ledande svenska dagstidningarna att ”ingen behöver oroa sig för att börs­fallen varslar om en ekono­misk nedgång” (DN) och att det inte fa­nns nå­gon ”större dramatik i det att börsen ibland korri­gerar sig” (SvD). Värl­dens bör­ser tog dock inte till sig detta. Tele­kom­operatörernas aktie­kur­ser rasade skonin­gs­löst, sam­ti­digt som kassa­kistorna töm­des genom 3G-aukt­ionerna. Nio av EU-länderna ordnade 3G-auktioner under 1999 och 2000. Sammanlagt lade operatör­erna ut drygt 130 miljarder euro för dem.

En knäckfråga var när operatörernas kris skulle sprida sig också till industrin, det vill säga leverantörer som Ericsson och Nokia. Ännu 2000 syntes ingen negativ trend i deras bokslut. Båda de nämnda bolagen visade rekordsiffror, och Nokia dolde inte stoltheten över att detta år passera sin svenska antagonist i omsättning. Detta nio år efter att Nokia varit på konkursens brant och en hårsmån från att bli uppköpt av just Ericsson.

JNT som mobiltelefonoperatör

Händelserna inom Sonera syntes bara delvis utåt, trots att effekterna skulle bli dramatiska. Inom JNT låg fokus förstås på de egna projekten, och de två som dominerade under året hette CityPhone och ADSL.

”CityPhone var för sin tid en mycket bra prod­ukt – och skulle vara det ännu i dag”, säger Håk­an Löf­qvist. En anledning var att City­Phone­sam­tal kostade som samtal i det fasta nätet och alltså var mycket bill­iga för använd­aren. Ett ann­at skäl var en tjänst som innebar att samt­al­et flyttade till City­Phone utan extra kost­nad, om man inte svarade på det fasta hemma­numret.

ADSL-filter.

ner resurser på särlös­ni­n­gar för CityPhone, om det­ta ändå sna­rt sku­lle inte­gre­ras med det nya nätet.

Ännu en aspekt tillkom, nämligen det 3G-nät som Finska 3G förberedde. Eft­er­som ägarna i stort var de samma, fanns all anled­ning att sam­ordna de olika proj­ekten och söka så mycket synergi­effek­ter som det bara var möj­ligt. Till exem­pel kunde 3P-bol­aget utve­ckla operatörs­tjänster också för 2G-bolaget. För JNT:s del underlättades den här planeringen av att Bo Eklund, VD för grann­bolaget i Karleby och sam­arbets­part i fråga om City­Phone-nätet, utnämndes till VD för Finska 3G.

Full-Rate ADSL

År 2000 blev intensivt också vad gällde utbyggnad av datanätet och bredbandstekniken. I februari tog styrelsen beslutet att sälja JNT:s aktier i Datatie. Konkret riktades nyinvesteringarna in på tre saker: ATM-teknik för det regionala datanätet (leverantör: Cisco), ADSL-utbyggnad (leverantör: Ericsson) och förnyande av head-endutrustning för kabel-tv inför digitaliseringen (leverantör: Teleste).

Det stod snabbt klart att ADSL-utbyggnaden var på väg mot succé. Kanske berodde det till en del på en innovation av Håkan Löfqvist, nämligen att gå in för endast en hastighet, full-rate. Detta begrepp har senare kommit att användas av alla operatörer för de högsta hastigheterna. Säkert är i alla fall att Multi.fi/JNT var först i landet att erbjuda en full-rate ADSL-tjänst. Förutom anslutningsavgift var priset på den 447 mk i månaden (omkring 75 euro).

Samtidigt har pionjärskap sina sidor. Det generösa erbjudandet lockade många, men det avslöjade också flaskhalsarna. Framför allt var problemet att kommunikationen ut från JNT-nätet hade stora begränsningar. Detta lyftes fram också i lokalpressen när två ivriga surfare, Jan-Victor Björkqvist och Ludvig Allén (sedermera kända som medlemmar i rockbandet Penelope), intervjuades i Jakobstads Tidning.

Båda hade nappat på ADSL-erbjudandet, men var några månader senare allt annat än nöjda. Hastigheten hade fallit så att den var tio gånger långsammare än vad den borde vara. Multi.fi hade lovat 8 Mb men gav bara 256 kb. I början hade hastigheten varit 2 Mb, helt OK enligt Björkqvist och Allén, men sedan hade den minskat utan att någon förklaring hade getts.

Jan-Erik Frostdahl beklagade i JT att informationen hade varit otydlig. ”Vi måste kanske i framtiden klarare signalera att hastigheten utåt, det vill säga utanför JNT:s spridningsområde, aldrig är högre än 256 kb.

Den då omsusade fildelningstjänsten Napster...

...och dess ameri­kan­ske grun­dare Sean Parker.

ADSL fungerar så att hastig­heten är avse­värt lång­sammare utåt än inåt. Den teore­tiska hastig­heten upp till 8 Mb gäller bara på det lok­ala planet. Inte när man kommuni­cerar med en ser­ver i Helsing­fors.”

En del av problemet var alltså att Internets innehåll inte fanns lokalt. ”Vi har inte råd att bygga fast förbindelse ut till USA och därför är Multi.fi i samma situation som alla andra Internetoperatörer. ADSL generar enormt mycket mera trafik än tidigare. Det här med fri hastighet har lett till att det krävs en burk till för att styra strömmarna, men det visste varken vi eller LM Ericsson”, sade Frostdahl.

JNT investerade nu omgående, i oktober 2000, i mer bredbandskapacitet, vilket gjorde det lättare för Multi.fi att dirigera trafiken. Framför allt efterlyste Frostdahl mera lokala tjänster.

De enkla logotyperna för Finska 3P och Finska 2G.

Han trodde samtidigt att ny mjukvara – han nämnde fildelningsprogrammet Napster, som hämtade informationen från närbelägna datorer i stället för centrala servrar – skulle bidra till en sådan utveckling.

Många missuppfattade Internet, enligt Frost­dahl: ”Det är utpräglat för Internet att det inte fungerar på samma sätt hela tiden. Internet är inte som ett telefonnät utan ett öppet allmänt nät, där man alltid delar allting med alla. Det är inte en dedikerad linje som när man ringer."

Det nya nationella GSM-nätet

De många mobila projekten vid denna tid skapade alltsomoftast förvirring. Vem utanför den inre kretsen klarade att skilja på Finska 3G, Finska 2G och Finska 3P?

Framför allt hastade det att få i gång Finska 2G, alltså det nya GSM-nät som skulle konkurrera med Sonera och Radiolinja. Målet var inled­nin­gsvis att få i gång nätet åtminstone i de större städerna i september 2000, men av flera skäl fördröjdes saken. Till exempel befanns de frekvenser som erbjöds av teleförvaltningen ligga inom det så kallade E-GSM-bandet, strax utanför det vanliga frekvensintervallet för GSM. Vissa telefonmodeller skulle inte klara detta. Först efter utdragna förhandlingar identifierade myndig­heten ett kompletterande stråk för Finska 2G i det ’vanliga’ GSM-bandet.

En fördel var att de lokala bolagen kunde återanvända mycket av den infrastruktur som de lokalt redan byggt. En nackdel blev av samma skäl den bristande närvaron i Helsingfors och Tammer­fors, där det nya nätet med nödvänd­ig­het måste ha hög kapacitet. Kost­nad­erna blev därför stora och det visade sig att de första kalkylerna inte höll. JNT:s styrelse beslöt dock utan knot att delta i de två aktie­emissi­oner som Finska 2G genom­förde under året, först med 2099000 mk, sedan med ytter­ligare 353000 mk.

Det som måste klargöras under resans gång var även de nya ägarförhållandena. I slutändan kom 33 av bolagen inom Finnet att bli delägare i 2G- och 3P-bolagen. JNT godkände avtalet om Finska 2G i maj. Det skilde sig från Radiolinja­avta­let såtillvida att det gemensamma bol­aget inte skulle kunna kasta ut föräldrarna, om det växte sig större än dem. Vad gäller relationen till Radiolinja fortsatte den på strikt kommersiell basis: JNT fortsatte bygga infrastru­ktur för Radio­linja, men enbart som en affär bland andra.

I juni överförde JNT sin 2G-finansiering till Merita Finans via ett sale and lease back-avtal. Tidstypiskt var att leverantörerna allt mer började dela uppdragen: 2G-nätet byggdes till 80 procent av Nokia, till 20 procent av Ericsson.

Också 3G-bolaget krävde en emission under 2000, för JNT:s del 1201000 mk. 

Finnetförbundet spricker
och DNA introduceras

Men omstruktureringen var ännu långt ifrån avslutad. I juli bytte HTF namn till Elisa (egent­ligen Elisa Communications). I augusti utträdde Elisa ur Finnetförbundet. I november reglerades förhållandet mellan Fjärrnian och Elisa, vilket gjorde de två bolagen till konkur­renter.

Den 31 oktober var det Finska 3P:s tur att byta namn, nämligen till DNA Finland. Syftet med Finska 3P var ju ursprungligen att utveckla operatörstjänsterna för den kommande 3G-tra­fiken, men med samma ägare var det naturligt att utveckla också 2G-tjänsterna inom samma ram.

Marknadsdirektören för det nydöpta DNA, Kai Friman, förklarade att företagsnamnet var resultat av en noggrann analys. Varumärket DNA

Logotypen för DNA togs fram i en noggrann process. Varumärket skulle stå för individualitet, lättrörlighet och lättanvändbarhet.

skulle stå för något som har individualitet, snabb­rörlighet och var lätt att använda. Perspek­tivet skulle vara kundens, huvud­mål­grupper var unga vuxna och konsu­menter som var vana vid GSM och använde Inter­net.

I december godkände JNT återförsäljaravtal och agentavtal med DNA, som skulle inleda sin marknadsföring efter årsskiftet. DNA beskrev målet vara att ta 15 procent av en marknad där Sonera hade 60 procent och Elisa 40 procent. I Elisas andel räknades också några procent in som Telia Finland stod för; Telia Finlands mobiltrafik gick nämligen på Elisas nät.

En sak som lyftes fram både av DNA och konkurrenterna i slutet av år 2000 var GPRS (General Packet Radio Services), en plattform för

tillbaka i utrymmen som nu beskrevs som mycket ändamålsenliga.

I samband med renoveringen beslöts upprätta en egen JNT-shop. Kundtjänsten och försäljning av olika tillbehör hade dittills skett i samma utr­ym­men, vilket stört alla parter. Ett franch­isi­ng­koncept övervägdes, men i slut­ändan ans­täll­des en butiks­chef. Inred­ningen utfor­ma­des i samråd med varu­märkesarki­tekterna kring DNA.

Det JNT:s säljare lärt sig var att vissa saker var viktigare för kunderna än andra. Hörbarheten på sommarstugan var en sådan sak. Kund­bet­jäningen skulle klara både svenska och finska och ha tillräcklig kapa­citet, prod­ukten skulle gärna ha också en lokal dime­nsion i sin profil och pris­sättningen skulle vara enkel och inte erbjuda alltför många alter­nativ.

2000 blev även året då den sista telefon­kio­sken i Jakob­stad monterades ned. Jakob­stads tele­fon­bolag hade varit först i Finland med att installera en telefonautomat för allmänt bruk, 1899. Telefon­kioskens era i regionen blev alltså 101 år.

Under året godkändes ett aktionärsavtal mellan JNT och Multi.fi. JNT fick styrelseord­förande­posten i Multi.fi, som härefter var att betrakta som ett dotter­bolag.

Årets investeringar var extra stora, 17 miljoner mk, därav aktieköp för 6 miljoner, men kunde förverkligas helt med egna medel. En sak att planera för var att konkurrensverket aviserade krav på höjning av grundavgiften för aktie­ansl­utning till en nivå som motsv­arade de verkliga kostn­aderna. Detta beräknades leda till en för­höjning av avg­iften på 70 procent.

Novacall

För Novacall var årets stora händelse att ägar­kret­sen drastiskt förändrades. Bakgrunden var beh­ovet av större muskler och bredare bas både för att kunna definiera affärerna och genom­föra dem i en miljö där kartan hela tiden rit­ades om. Förhand­lingar fördes med andra tele­fon­bolag, särskilt Kuop­ion Puh­elin Oyj (KPY) och Pohjan­maan Puhelin­osuus­kunta (PPO), men också kring ett upp­lägg tillsammans med kapital­place­raren Wedeco och export­garanti­institutet Finn­vera. Det senare alter­nativet verkade klart, då Wed­eco drog sig ur i sista stund.

Ett nytt alternativ utvecklades emellertid sna­bbt efter att Finska 3G valt Novacall för det sto­ra upp­draget att producera de call center­tjän­ster som den nya opera­tören skulle behöva. Upp­draget beräknades generera 25-30 miljoner mk i års­omsättning. Vill­koret var att verksam­he­ten åtmin­stone i huvud­sak skulle bedrivas i Lah­tis. Detta gav anled­ning att involvera telefon­bol­aget där, Päij­ät-Hämeen Puh­elin Oyj (PHP), och med sam­ma förut­sättning – ett lokalt call center i Kuo­pio – engag­erade sig också KPY i ett sam­arbete.

Plötsligt var Novacall alltså ett nationellt projekt med tre likvärdiga ägare. Före årets slut var ett avtal klart, vilket bland annat innebar att JNT köpte ut Jakobstads, Nykarlebys, Pedersöres och Larsmos aktier i Novacall. ”Bättre möjligheter för en fortsatt positiv utveckling av bolaget” och ”en behärskad nivå på JNT:s risktagande” lyder kommentarerna i JNT:s årsberättelse. Målet beskrevs vara att skapa det ledandet call centret i Finland. För Finska 3P:s del skulle alla finsk­språkiga tjänster under kont­orstid till­handa­hållas i Lahtis, medan de svensk­språkiga tjänsterna och finska tjänster utom kont­ors­tid skulle till­handa­hållas i Jakob­stad.

Även annan verksamhet inom Novacall bygg­des ut under året. Ett nytt ärendehant­erings­sys­tem togs i bruk. Ett samarbete med det riks­sve­nska bolaget Import­ancia gav nya uppdrag för inter­nationella kunder. Out­bound­verk­sam­heten blev aukto­riserad av Finnet Inter­national. Ett koncept CITY­Pocket för marknads­föring av stads­turism förbereddes för lans­ering i fjorton städer i Fin­land.

Samarbetet med Befolkningsregistercentralen föll dock inte så väl ut, bland annat för att denna började konkurrera med samarbetsparten Nova­call. I juni 2000 konstaterade JNT:s styrelse att verksamheten i Novotrust inte utvecklats på önskat sätt, men beslöt att i enlighet med sitt 15-procentiga ägande lägga in ytterligare 600000 mk i aktiekapital i bolaget.

Emissionsfrågan vaknar till liv

Ännu en fråga som präglade året var den nyemission som JNT:s bolagsstämma hade beslutit om 1999. Största delen, 28000 aktier, var som framgått riktad till de fyra närliggande kommunerna, medan en mindre del, 2000 aktier, var en allmän emission avsedd att täcka in tillkomna ägarabonnenter (ett sådant abonnemang omfattade tio aktier + en anslutningsavgift).

Emissionen skulle komma ett leda till en juridisk långdans, som det är omöjligt att följa i detalj här. Två personer var särskilt drivande, Allan Blom och Mikael Wahlström. Den förre tidigare bankman och aktiv politiker i Nykarleby, den senare jurist och investerare i Helsingfors.

En första debatt uppstod i samband med Nykarlebys ställningstagande till emissions­förlaget från JNT sensommaren 1999. Av de 28000 aktierna fördelades 14000 på Jakob­stad, 5880 på Nykar­leby, 4760 på Peder­söre och 3360 på Lar­smo. Teck­nings­priset var 40 mk per aktie (nomi­nellt värde 10 mk). Deba­tten föranledde Jan-Erik Frost­dahl att i en längre artikel i JT ge bak­grunden och besk­riva syftet. Det var inte fråga om att JNT hade ekono­miska problem.

”Alla inser naturligtvis att om vi under de närmaste fem åren kommer att investera ca

Handkontroll för spelkonsolen Playstation. Var fortfarande storsäljare under 2000 trots att Sony under året lanserade Playstation 2.

Några brev på posten

Detta var utgångspunkten för ett brev som Allan Blom skickade till JNT:s styrelse och VD den 7 januari 2000. Man fick enligt aktiebolagslagen, förklarade Blom, inte bereda aktieägare otillbörliga fördelar på andra aktieägares bekostnad. Avvikelse från företrädesrätten vid aktieteckning fick heller inte, med en annan hänvisning till aktiebolagslagen, göras utan ”vägande ekonomiska skäl”. Och slutligen fick man inte rikta en emission till ”någon i bolagets närmaste krets”. Till den kretsen hörde enligt Blom bland annat staden Jakobstad.

Allan Blom hade även låtit Ernst & Young göra en översiktlig värdering av bolaget JNT, baserat på offentliga bokslutssiffror, och fått en värde­ring för aktien på minst 323 mk. Blom yrk­ade nu på att emissi­onen inte skulle genom­föras. Han fäste slutligen JNT-ledningens upp­märk­samhet på att ett verk­ställande av emiss­ionen kunde ådra styrelsen straffrättsligt ans­var och föranleda honom att yrka på skade­stånd i egen­skap av ägare av ett aktie­brev i bolaget.

Några dagar senare gick Allan Blom ut i Jakob­stads Tidning med sitt brev. Detta ledde till en reaktion från Kurt Nordman, då styrelse­ord­förande i Helsingfors Telefon. Händelsevis var han på besök i sin gam­la hem­kommun Oravais och råkade läsa JT-art­ikeln. Nord­man skrev nu ett debatt­inlägg i JT där han ansåg att vill­koren för aktie­emissionen var ”olyckligt valda”. De gamla ägarna skulle förlora sexton procent av sitt bolag, efter­som de nya aktierna skulle delas ut för en ”strunt­summa” till en liten grupp utvalda.

Kurt Nordman hade genom HTF:s många affärer betydande erfarenhet av den här typen av ägarfrågor. Han jämförde med en emission som telefonbolaget i Joensuu nyligen hade gjort till HTF. Joensuubolaget var ungefär dubbelt så stort som JNT och emissionen hade baserats på bolagsvärdet 250 miljoner mk. Med andra ord

Mikael Wahlström.

Kurt Nordman.

borde JNT vara värt ungefär halva den summan och de emitterade aktierna omkring 20 miljoner mk, vilket omräknat gav drygt 700 mk per aktie.

Två dagar efter insändaren anlände ett brev till JNT:s styrelse där Mikael Wahlström, som presenterade sig som aktionär i bolaget, varnade för att han avsåg vidta ”nödvändiga åtgärder” för att få kompensation för den skada som emissionen skulle förorsaka inte bara för honom utan för alla aktionärer. Enligt ”sakkunniga uppgifter”, som han sade, understeg det verkliga värdet på de emitterade aktierna inte 20 miljoner mk. Uppenbart hade Wahlström läst Nordmans insändare. Wahlström skulle också troligen be polisen undersöka ifall de JNT-ansvariga eventuellt gjort sig skyldiga till bedrägeri eller trolöshet.

Ännu ett brev anlände samma dag, utlämnat genom mottagningsbevis, där Allan Blom ville tillägga att JNT:s förfarande ”påminner om olaga utbetalning av bolagets medel”. Han informerade om att han tillställt Patent- och registerstyrelsen ett brev för att denna vid registreringen av det ökade aktiekapitalet skulle kunna avgöra om JNT följt lagen.

Möte i rätten

Det här var som synes ord och inga visor och en påminnelse om att logiken för ett gammalt abonnentägt telefonbolag inte var som förr.

Samtidigt var medlemmarna i JNT:s styrelse inga duvungar när det gällde hotfull retorik. I december 1999 förde styrelse en första längre diskussion gällande kritiken mot emissionen. Den formella gången i saken uppfattades vara korrekt skött. Om någon hade klander, skulle detta riktas till bolagsstämman. Styrelsen var inte ansvarig eftersom den hade agerat inom ramen för bolagsstämmans fullmakt. Samtidigt konstaterades att om en domstol verkligen kom fram till att ett formfel begåtts, så skulle emissionen inte kunna genomföras.

JNT förlängde tiden för den riktade emissionen till och med februari 2000, vilket gav tid för staden Jakobstad att sälja ett parti aktier till Multi.fi, något som minskade stadens ägarandel i JNT till under en procent. Därmed fanns inga formella hinder för emissionen. Styrelsen noterade revisorernas bedömning att teck­nings­priset inte gav tecknarna någon fördel fram­om bolagets övriga aktionärer.

Emissionen fördes nu till registrering, vilket föranledde Mikael Wahlström att hos tingsrätten begära interimistiskt verkställighetsförbud. När detta förkastades, vände sig Wahlström till hovrätten, där han som ny bevisning anförde att han först under huvudförhandlingen fått kännedom om teckningspriset 40 mk per aktie utan plikt att köpa anslutning. I augusti upphävde hovrätten tingsrättens beslut, dock bara med förskrivande att registreringen av det ökade aktiekapitalet skulle anstå tillsvidare. Detta öppnade dock för Wahlström att väcka talan mot JNT för prövning av den påstådda ogiltigheten av styrelsens beslut om den riktade nyemissionen.

JNT testade att föra ärendet vidare till Högsta Domstolen, men denna gav inte JNT besvärsrätt i ärendet.

Marias galleri: Marcus Renlund

”Kundinriktad teknikkille med stort kunnande inom telefoni.”

Marias galleri: Saija Söderlund

”Målmedveten och noggrann ekonom som har koll på sifforna. Gillar utmaningar.”