Under 2009 höll lågkonjunkturen i sig, men märktes föga på JNT. ”Vi har i snabb takt fortsatt utbyggnaden av fiberförbindelser i Jakobstadsnejden, vi har fått allt fler kunder och vi har också skapat nya intressanta samarbetsformer med övriga nät i Österbotten, operatörer i övriga Finland och också i Norden”, sammanfattade Maria Höglund i årsberättelsen.
”Våra kunder investerar i anslutningar för framtiden och uppgraderar sina data- och telekomtjänster. Rekordmånga hushåll och företag anslöt sig under året till JNT:s fibernät. Den framtidstro som vi möter syns också rent konkret i att antalet kunder har ökat och att omsättningen ökat med 4 procent under året.”
Många frågade emellertid åter, som ofta genom JNT:s historia, om ett så litet bolag som JNT verkligen hade en framtid. Bland dem Jan-Erik Frostdahl, som vid årsskiftet hade gått i pension som VD för DNA. I en intervju med honom i Österbottens Tidning (ÖT), som ortstidningen hette efter sammanslagning av Jakobstads Tidning och Österbottningen, nämndes att envisa rykten surrade om att Anvia ville köpa upp JNT. Fanns någon affärsmässig logik i det?
”Nej, vad skulle det vara?” var Frostdahls svar. ”Den fasta telefonin faller som en sten och det fasta bredbandet har fått en konkurrent som heter mobilt bredband och växer explosionsartat. Det fanns i höstas 1,7 miljoner fasta bredband i
Finland, men sedan slutade tillväxten tvärt. På längre sikt finns det inte utrymme för de operatörer som inte har både fast och mobilt bredband. Därför kommer de små bolagen att bli uppköpta av de tre stora, Telia Sonera, Elisa och DNA.”
Gick det här budskapet hem hos JNT? Frostdahls svar:
”Knappast, men euron brukar vara en bra uppfostrare. Sedan beror det på hur länge kassan räcker. Senast 2010-2011 kommer de tre landsomfattande 3G-näten för det mobila bredbandet att vara fullt utbyggda. Frågan är var mindre telefonbolag som JNT ska få tillväxten när det mobila bredbandet blir snabbare och aggressivare. Det kommer att bli svårt.”
Frostdahl nämnde alltså inte betydelsen av fiberutbyggnaden, men det gjorde andra i den livliga och även sakkunniga diskussion som följde i tidningens kommentarfält på webben. Bland annat skrev Nisse Husberg, en tidig datapionjär, numera också bonde som byggt ett fibernät i Hindersby, Nyland redan 2003, så här:
Mobilt ’bredband’ är en utmärkt teknik – så länge man bara läser e-posten. Men den har inte någon som helst möjlighet att ’skala upp’ då det krävs 100 Mbps och 1 Gbps [...] Trådlös teknik kommer i framtiden troligen att reserveras för fordon och andra tillämpningar där man måste ha trådlöst. Alla fasta anslutningar kommer att gå över fiber. Med den snabba tillväxten av HD-TV kommer kapacitetskraven att öka radikalt – inte bara för TV, utan främst för videokonferenser vid distansarbete. Det är inte så långt i framtiden att 100 Mbps blir för dåligt och Gbps-nät blir nödvändiga.
Det uppkommer små byanät överallt som bygger egna fibernät eftersom "marknaden" (läs: teleoperatörerna) inte kunnat erbjuda oss det. Dessa byanät kommer förstås att börja samarbeta och vi har en liknande situation som då varje by hade
sitt eget telefonandelslag. Dessutom kommer snabba datanät att öka tjänsteleverantörernas antal oerhört – varje stuga kan i princip börja leverera tjänster...”
Jan-Erik Frostdahl beskrev i ett genmäle hur telekombranschen hade utvecklats i en helt annan riktning. ”Utan statliga pengar och diverse andelslag och byaföreningar har operatörerna sålt c. 1,7 miljoner fasta bredbandsanslutningar.” Nu hade tillväxten stannat. I stället handlade utvecklingen om att bandbredden på anslutningarna växte mycket snabbt. Plus att det mobila bredbandet hade börjat få luft under vingarna hösten 2008.
”Inom några år skulle jag gissa att det finns närmare fyra miljoner bredbandsanslutningar i Finland (fast bredband 1,7-1,8 miljoner, resten = majoriteten, på den mobila sidan). Det här beror på att kunden köper den typ av anslutning som fyller det behov av tjänster han/hon har i olika situationer.”
Kunden är inte intresserad av tekniksnack, utan av andra frågor, ansåg Frostdahl: Vad kostar det? Hur lätt är det att använda? Finns det en fungerande kundtjänst? Var kan jag köpa?
”Om man ska förstå det här, så är det ofta en belastning om man har suttit på de [teknik]föreläsningar Nisse berättar om. Telekom är en alldeles vanlig business – men en spännande sådan eftersom den är så dynamisk.”
Nisse Husberg replikerade att inte ens den
kommande 4G-tekniken LTE ändrar på det faktum att frekvensbanden inte räcker till.
”...teleoperatörerna har bara sett på dagens behov och sina egna inkomster. Därför håller Finland på att bli långt efter i utvecklingen. [...] Här sitter man och väntar på att ’marknaden’ ska bygga ut – och det har man väntat på sedan år 2000 nu. Troligen väntar vi till år 2015 och sedan undrar man varför vi blivit efter [...] den som inte vill ha snabb förbindelse kan ju fortsätta att lita på teleoperatörerna. Men då ska man inte gnälla heller då de nya tjänsterna som baseras på video inte fungerar.
Ett exempel på att JNT-regionen avvek från mönstret i Finland gavs när tonsättaren Philip Donner, bosatt i Iivantiira, norr om Kuhmo, gav sig in i debatten: ”Det är ganska intressant att det är antifiberfronten som drar med argumentet om ’tekniksnack’. Denna åsikt baserar sig inte på djup kunskap eller lång erfarenhet, utan detta är renodlad populism.”
Donner berättade att teleoperatören och byaföreningarna i Kajanaland hade fått stora statliga anslag. Tillsammans hade de använt dessa medel för att bygga ett dåligt fungerande trådlöst Wimaxnät.
”Och att det inte fungerar, ja det är nog vanligt folk och inte teknosnackarna som står för den åsikten. Ringer vanligt folk till teleoperatören, så får man höra franskt teknosnack om force majeure. Men inte förstår vi varför man överallt stöter på dess force majeure-fall.”
Wimax fungerade alltså dåligt. Och kommunikationen med kunderna fungerade inte alls. Sammanfattningsvis var det alltså omvända förhållanden i Österbotten och Kajanaland. Wimax var i klartext något som teknikexperterna hade prackat på byaföreningarna i glesbygden, och Donner uppfattade Frostdahl som ”populist” när denne ”insinuerade” att byaföreningarna skulle kunna stå för optofiberrörelsen:
”Det är ju en utveckling som skulle vara synnerligen välkommen, men är det någon som kan upplysa hur många byaföreningar som skulle ha byggt ett optofibernät?”
I Kajanaland arbetade varken teleoperatören eller byaföreningarna för fiber. I JNT-området arbetade både teleoperatören och byaföreningarna för fiber.
I det globala spelet om teknikstandarder överraskade Kina nu åter en gång. Den egna kinesiska 3G-standard som aviserats, TD-SCDMA, hade drastiskt försenats, vilket innebar att Kinas mobilkommunikation fortfarande helt byggde på GSM. I januari meddelades att Kina skulle satsa på alla de tre 3G-standarderna, förutom den egna också på WCDMA och CDMA2000 EV/DO. De tre stora operatörerna, China Mobile, China Unicom och China Telecom, ålades att bygga sina respektive 3G-nät på var sin av standarderna.
Om detta till en del var ologiskt, så fanns också en logik: nu hade industrin bakom alla de konkurrerande standarderna ett starkt incitament att storsatsa på Kinas 3G-utbyggnad.
I fråga om 4G var LTE vid årets slut moget för att introduceras kommersiellt. Detta skedde den
14 december, då Telia Sonera öppnade 4G-nät i Stockholm och Oslo. För bolaget var det här en revansch. De svenska och finländska televerken hade ju i tiden skapat grundvalen för den moderna mobiltelefonin, NMT och GSM, men i 3G-spelet hade Telia snöpligt nog inte ens fått en egen 3G-licens i Sverige. Nu var Telia Sonera alltså först i världen med 4G. Den maximala hastigheten i nätet var 80 Mbps.
I Finland råkade den nya mobiloperatören GSM Suomi, uppmärksammad för sina oortodoxa marknadsföringsmetoder, i svårigheter. Som nämnts hade operatören strax före årsskiftet fått ny ägare, Evia, som emellertid nästan genast gick i konkurs. Kunderna togs nu över av ett företag Dicame, vars ägare återfanns i Finnetgruppen. Åter en gång gav sig alltså en grupp lokala telebolag in i projektet att driva fram en egen mobiloperatör.
VD:n Jari Isola förklarade att tack vare de lokala bolagen som ägare kunde Dicame bygga på hundra års erfarenhet och i motsats till GSM Suomi sköta alla funktioner i egen regi.
För JNT aktualiserades en affär i årets början efter att Elisa förklarat att bolaget ville dra sig bort från bredbandsmarknaden i regionen. Elisas 1700 kunder var ’till salu’, och JNT:s styrelse hann förklara sitt intresse för affären, då Elisa ångrade sig.
Ett storprojekt som Finnet berättade om i april 2009 gick under namnet Supermatrix. Projektägare var Finnet, JNT beslöt delta med en mindre insats. En viktig samarbetspart var Tekes, tolv tekniska arbetsgrupper engagerades med deltagare från företag som IBM, Cisco, Fujitsu och HP. Investeringen under tio år beräknades till över en miljard euro.
Supermatrix syftar till att hushåll och arbetsplatser dels ska få en 100 Mbps-förbindelse, dels slippa hålla sig med en egen dator. ”Världens första projekt där användarna ska surfa med virtuella datorer. Skärmen står hemma, men
programmen körs i en virtuell del av en superdator hos operatören”, enligt en beskrivning.
Bland annat den svenska tidningen Ny teknik uppmärksammade Supermatrix:
”Kundens program körs i en dator någonstans i en serverhall. Det enda som står hemma är skärm, tangentbord och mus. Resten sköts över en snabb bredbandsuppkoppling.
Fördelen är att service och övervakning kan ske på ett enda ställe, och att det är lätt att öka kapaciteten för en användare – det är bara att slå på lite till av superdatorn där programmen går. Säkerhetskopiering och all lagring av filer sker centralt. Nackdelen är att hela systemet är beroende av att trafiken i nätet flyter fläckfritt. Det är oklart hur folk i allmänhet ställer sig till att all information på datorn ligger hos operatören i stället för på det egna skrivbordet.”
Enligt planen skulle ett användargränssnitt vara klart 2012 och Supermatrix 2016 ha mer än 100000 användare.
I slutet av oktober presenterade Österbottens Förbund den IT-plan som Ulf Grindgärds hade arbetat med. Målet beskrevs vara att åstadkomma ”ett avancerat, dynamiskt, konkurrensneutralt kommunikationsnät” som skulle täcka landskapets kommuner. Stamnätets bandbredd borde vara 2,5-10 Gbps. Ett normalt hemmahushåll
ansågs 2010-2015 behöva en uppkoppling på 20-100 Mbps symmetriskt, det vill säga DSL-teknikerna skulle inte räcka till.
I planen hänvisas till Moores lag, som ursprungligen beskrev att antalet transistorer som får plats på ett chip växer exponentiellt var adertonde månad. Med andra ord borde man i IT-planeringen i landskapet utgå från att kraven på prestanda skulle komma att fördubblas var adertonde månad.
Ett viktigt mål i förbundets plan var att befrämja innehållstjänster. Fjorton typer av tjänster nämndes, från videokonferenser till vårdtjänster. Konsumenten skulle fritt kunna växla mellan tjänsteleverantörerna.
En rad stödområden listades också. I Pedersöre kommun handlade det om Nådjärv, Nars, Överpurmo och Överlappfors, I Nykarleby om Jussila-Harjux och Markby.
Speciellt för JNT-regionen var att två aktörer så uppenbart råkade i konkurrens. Alla insåg att två parallella fibernät knappast var den mest rationella lösningen, men som ofta när olika viljor möts är det inte de rationella argumenten som dominerar.
Ett otal kontakter togs från JNT:s sida till fiberaktivisterna. Bland annat träffade hela JNT:s styrelse den 18 februari representanter för PÖF för att sondera möjligheterna för ett samarbete gällande infrastrukturen. Att hitta en samsyn visade sig svårt. PÖF förklarade att JNT var välkommet att erbjuda alla tjänster i andelslagets nät. Om JNT såg möjligheter till ytterligare samarbete, var PÖF intresserat av att få önskemålen förtydligade, dock skriftligt, ”för att eliminera missförstånd”.
Den 11 mars preciserade Maria Höglund dessa önskemål å JNT:s vägnar. Aktuella samarbetsområden kunde vara fiberbyten, samarbete kring rörkanaler, samanvändning av brunnar och NetixOpen.
JNT svarade också på några frågor som aktualiserats av PÖF: JNT erbjöd sig att binda ett ’takpris’ för hela Pedersöre kommun till och med 2012, även för ”avsides belägna gårdar”, förutsatt att minst 50 procent av hushållen i berörda områden anslöt sig. JNT förklarade sig ha resurser att bygga fiber i hela Pedersöre. När gamla nät behövde saneras, så skulle de uppgraderas till fiberanslutningar.
Pedersöre kommunens fiberprojekt, delfinansierat av Österbottens Förbund, utsåg styrgrupp i augusti 2008. Ordförande blev Allan Zittra, kommunstyrelsens mångårige ordförande och som framgått även ordförande i Pedersöre öppna fibernät, PÖF. Man hade otur i valet av projektledare. Den första slutade efter första arbetsveckan, den andra började i november 2008 och slutade i mars 2009. Projektet förlängdes, och frågan gick till Glenn Häger, som skötte projektledaruppdraget maj-december,
En informationsbroschyr till kommuninvånarna färdigställdes vinten 2009. PÖF förklarade att fibernät nu planerades av lokala aktivister i hela Finland. Bland annat under så kallade landsbygdsriksdagar i Sverige hade företrädare för aktivisterna i samarbete med Österbottens Förbund tagit del av erfarenheterna i Norrland:
”En intressant aspekt är att man i Sverige är mycket före i denna utveckling. Från Trelleborg i Södra Sverige till Hammerfest i Norge är 310 000 hushåll kopplade till öppna nät som tillsammans kallas Team Norrland. Handeln över gränser inom EU ska vara fri, vilket innebär att vi kan ta del av tjänster från Sverige och finländska företag kan etablera sig i utomlands. Det bästa är att detta redan sker i Sydösterbotten, eftersom [riksorganisationen för de öppna fibernäten] FIONETS är uppkopplat till Umeå via Vasa.”
Under våren började ett fibernät byggas i Esse och Bäckby, efter att intresset hos hushållen där befunnits vara tillräckligt stort.
Överraskande var att Allan Zittra meddelade att han drog sig ur uppdraget som PÖF:s ordförande. Han försäkrade att det inte var något dramatiskt med det, men det tog tid för andelslaget att hitta ny ordförande. ”Vi har ingen som är direkt intresserad av jobbet”, kommenterade viceordföranden Peter Portin, som till sist trots allt blev den som åtog sig uppdraget.
Ulf Grindgärds kommenterade i början av mars (i ÖT- artikeln ’Hård kamp om fiberkunder’) att det i fiberfrågan fanns ”många självutnämnda experter”. Han hoppades att hushållen i Pedersöre skulle ”väga alternativen rätt”. På aktivisthåll uppfattades Grindgärds stå på deras sida,
men som landskapsförbundets tjänsteman förväntades han inta en neutral hållning mellan fiberaktörerna. Det Grindgärds ofta upprepade var att om fibernät byggdes med kommersiella krafter ”är man inte garanterad att nätet är öppet”.
För JNT var ju just detta en huvudsak i budskapet: JNT avsåg hålla sitt fibernät öppet för alla tjänsteleverantörer. Maria Höglund och hennes medarbetare vande sig vid att upprepa detta om och om igen.
Det nämnda fiberandelslaget i Nykarleby, NU-net, initierades i april och registrerades i oktober 2009. En styrelse med elva medlemmar utsågs, verksamhetsområde skulle vara Nykarleby kommun med omnejd, en anslutning skulle kosta maximalt 2250 euro. Projektledare blev Mats Kronqvist.
Kommunens hållning till andelslaget beskrevs av NU- net vara ”försiktigt avvaktande”, vilket förklarades bero på ”kopplingar mellan traditionella operatörer och beslutsfattare/tjänstemän”. Andelslaget förhöll sig mer generöst till Österbottens Förbund genom att tacka ”för det framåtsträvande som bredbandsstrategin medfört – ett fördomsfritt och progressivt ställningstagande!”.
En skillnad jämfört med många andra områden i Finland var att relativt lite offentligt stöd skulle kunna påräknas för fiberutbyggnad i JNT- regionen. PÖF och NU-net understöddes initialt med skattemedel genom finansiering från Österbottens Förbund. Ett av de få projekt som klarade villkoren i det nationella stödprogrammet gällde
ett stamnät som PÖF byggde mellan Lappfors och Lillby. PÖF fick också kommunal borgen av Pedersöre kommun för sin lånefinansiering, 400000 euro, för byggande av stamnät från Lappfors till Bennäs via Esse och Kållby.
För JNT:s del fanns två case – Nådjärv och Kasakbacka/Kauhajärvi – där offentligt stöd kunde ha utgått via det nationella 2015-projektet, berättar Maria Höglund. ”Av detta blev dock inget. I Nådjärv, som var ett Soneraområde, fanns inget intresse i de bebodda hushållen och gällande Kasakbacka/Kauhajärvi konstaterade Kommunikationsverket att infrastrukturen var så väl utbyggd att stödet skulle bli så litet att det inte var lönt att ta byråkratin kring det.
Sammanlagt genomförde eller medverkade JNT under 2009 vid 24 byamöten på temat fiber.
Det hände mer än en gång att JNT:s representanter konstaterade att mötesdeltagarna som följd av ryktesspridning varit ”felinformerade” om hur JNT:s erbjudande såg ut.
För Larsmos del kan mötena sammanfattas med att ingen konkurrens rådde med fiberaktivister, men att intresset för fiberutbyggnad än så länge var måttligt.
Vid möten i Nederpurmo och Lillby beskrevs fiberintresset vara positivt, men inte moget för omedelbar utbyggnad. Vid Lillbymötet konstaterades att ”inga egentliga diskussioner gällande öppna nät [uppstått] även om PÖF:s representant i Vilobacka var med”.
I fråga om Ena, Evijärvi, var läget att JNT tidigare hade byggt ett fiberstamnät till byn, för levererans av ADSL till slutkunderna genom kopparledningar som hyrdes av Sonera. Våren 2009
sades kunderna upp efter besked från Telia Sonera att kopparnätet skulle monteras ned. På hösten erbjöd sig JNT att bygga fiber i Ena under 2010 ifall tillräckligt många kom med.
I ’gamla’ kommunen Pedersöre (som alltså varit egen kommun före sammanslagningen av Pedersöre, Esse och Purmo 1977) var dragkampen mellan JNT och PÖF tydlig. I den äldre delen av Edsevö beslöt JNT om fiberutbyggnad i början av året, angående övriga Edsevö och Östensö blev allmänintrycket att kunderna tillsvidare var nöjda som det var.
I Katternö tryckte PÖF på för att få byborna att skriva avtal. JNT svarade med att kalla till ett eget möte. Det visade sig vara ett nödvändigt initiativ för att ge en rättvisande bild av JNT:s erbjudande.
Ett viktigt avgörande gällde Forsby. När JNT bjöd ut sig för att hålla informationsmöte, blev bolaget först ”portförbjudet”, men sedan kom ett okej. Tydligen fördes en häftig debatt inom byn. Håkan Löfqvist berättar:
”Byagården var fylld till bristningsgränsen. Efter vår presentation steg ’byäldsten’ Per-Erik Finne upp och berättade att han varit med och grundat Pedersöre öppna fiberandelslag, men att han kommit till att det inte var rätt väg att gå vidare. Han förklarade att han skulle gå in för JNT och önskade att även andra i byn skulle sluta upp bakom oss. Så blev det och vi byggde ett fibernät i Forsby under 2009.”
”Under de diskussioner jag hade med Per-Erik Finne berättade han om hur det var när Forsby på femtiotalet hade tagit ställning för statliga Tele mot JNT. Han kunde i detalj återge den tidigare kampen, med brev gömda och glömda i skrivbordslådan.”
I Kållby, västra delen, var informationsmötet väl utannonserat, men trots det kom endast sjutton personer inklusive två från PÖF (Glenn Häger, Peter Portin). Det framgick att PÖF:s målsättning var att dra en stamkabel till Sursik från Bäckby ännu hösten 2009. JNT- folket uppfattade dock PÖF:s information som ”luddig” när det gällde vilka tjänster som skulle kunna förmedlas i nätet.
När PÖF:s representanter vid mötet lovade fri trafik mellan kunderna i nätet, föranledde det JNT:s IT-chef Kenneth Nylund att informera om att telekommunikationslagen inte medgav fri trafik hur som helst i ett nät, utan måste ske under kontrollerade former. PÖF fick vid mötet kritik för att inte har informerat tillräckligt om sin verksamhet, vilket förklarades bero på resursbrist. JNT kontrade med att bolaget hade resurser både för att informera och bygga.
Esse kunde beskrivas som ett kärnområde för PÖF, men också härifrån kom propåer till JNT. Till exempel inbjöds JNT att tillsammans med PÖF hålla informationsmöte i Kanckos gårdsgrupp. PÖF informerade om planer på att bygga en fiberlinje från Kronoby kommungräns till Edsevö, förutsatt att 50 procent av hela kommunens hushåll tecknade bindande avtal.
”Tjänsterna skulle tas ur Kronobynätet. PÖF lovade också att varje abonnent skulle få tillgång till 100 Mbps ända ned till Stockholm utan att det kostade något. Så beskrevs saken fungera i öppna nät”, enligt JNT-referatet.
I Esse bjöds JNT in också av storbonden Olav Nybacka, som behövde fiberkabel till sitt fähus. JNT lovade ha en inkoppling klar till mars 2010 på det sedvanliga villkoret att minst hälften av hushållen längs linjen kom med. Så länge kunde Nybacka inte vänta, eftersom det nybyggda fähuset krävde snabba dataförbindelser. Frågans vikt gjorde att JNT gick Nybacka till mötes i snabb ordning, utan det sedvanliga kravet på att hälften av hushållen längs linjen skulle beställa fiber. Senare kom många av hushållen att ansluta sig i alla fall.
I Munsala hade som framgått Vexala gått i bräschen 2008. Innan året var slut hade 90 av omkring 110 hushåll anslutits till det nya fibernätet. Under 2009 fortsatte fiberdragningen vidare genom Monäsviken för att ’fiberisera’ bland annat Monäs, Kantlax och Hirvlax.
Mötet i Monäs i februari stannade i minnet hos
JNT:s representanter Maria Höglund och Tom Gädda. JNT hade året innan gett löfte om att bygga fiber sommaren 2009 om minst hälften av hushållen anslöt sig. Målet nåddes snabbt, så när JNT:s representanter återkom var syftet att teckna slutliga avtal. 60-70 personer var samlade. Maria Höglund berättar:
”Det som dock förändrats sedan 2008 var att man i Nykarleby hade börjat planera för ett eget fiberandelslag. Naturligtvis dök frågan upp om detta kunde vara ett alternativ. Frågan blev dock snabbt avhandlad när Greta Näs steg upp och sakligt konstaterade att det var just det här hon befarat och på alla sätt ville undvika. Efter många års sorger och bedrövelser med Sonera hade man i Monäs nu äntligen en professionell aktör som var villig att investera i byn och bygga ett fungerande fibernät. Hon påminde att de som för tankarna på
eget andelslag på tal också ska tänka på att det inte går av sig självt och att dessa i sådana fall också måste se till att föra talkoprojektet till slut. Hon tvivlade på att det skulle gå lika snabbt och smärtfritt som om JNT tog ansvar för det. Greta Näs är känd som en färgstark person med klara åsikter, byborna lyssnade under tystnad och saken var med det färdigt behandlad. Vi kunde sedan i rask takt övergå till att skriva avtal med alla intresserade och enligt plan förverkliga byggandet av fibernätet i Monäs.”
I Jeppo kontaktade JNT inledningsvis ordföranden för antennandelslaget i centrum. ”Han är definitivt inte vår kille. Det är öppna nät som gäller eller Anvia”, sammanfattades JNT:s reaktion. Senare skulle det visa sig att detta ändå var rätt väg att gå: kontakten i fråga ändrade uppfattning efter att ha bekantat sig närmare med fakta och blev en bra ambassadör för JNT.
Vid möte i Pensala var diskussionen livlig, ”men vissa starka krafter jobbade hårt för att de ska äga nätet själva. Ärendet tas upp i byarådet och det är tyvärr där som förespråkarna för ett andelslag är aktiva. Jag tror nog att pensalaborna går in för fiber, men det återstår att se vem som levererar den”, rapporterade JNT:s representant.
Två möten hölls i Ytterjeppo, med blandad men inte negativ respons. JNT:s representanter fick korrigera en uppgift som förmedlats i media om att bolaget skulle vara ointresserat av byn.
I Jussila var stämningen på mötet bra ”med många sakliga frågor och livlig diskussion. En NU-net- anhängare kämpade på så gott han kunde för att framföra sin vision. En stor grupp stannade kvar efter mötet för att föra diskussioner hur man kunde gå vidare. Enligt NU-net är Jussila den by där de procentuellt sett har mest förhandsanmälningar”, enligt JNT:s referat.
I Markby kallades JNT till möte efter att NU-net varit där. Ur rapporten: ”En till synes nöjd skara
JNT-kunder som nog var intresserade av fiber. Vi framhöll att vi inte har de minsta planer på att riva vår kopparbaserade infrastruktur i Markby och Åvist, men att vi finns till för att bygga och leverera fiberanslutningar och tjänster den dagen de har behov.”
2009 blev ett år då JNT:s affärer starkt drevs mot IP- baserade lösningar. Flera faktorer bidrog. En var att JNT genom ett samarbetsavtal med KD-Soft övertog detta bolags kundstock gällande data till företag. KD-Soft var ett Vasabaserat serviceföretag för IT grundat redan 1989. En annan faktor var att det samarbete som inletts med Ålcom nu på allvar började generera IP-TV levererat i fibernät.
En tredje faktor var den fundamentala omvandling till IP-baserad telefontrafik som hade förberetts genom den test av PGW-plattform (Packet Data Network Gateway) för ny ’telefoncentral’ som Cisco hade levererat 2008. Testerna utföll väl, och en produktions-PGW togs i bruk 2009.
Under året inleddes också tester med IP-baserad larmöverföring, men framför allt påbörjades ett omfattande projekt för att förnya stamnätet (IP- CORE och uppsamlingsnät). Under senare delen av 2009 utvärderades och testades olika
tillverkares produkter. Framför allt skulle lösningarna uppfylla JNT:s krav på funktionalitet. Klar segrare blev Alcatel- Lucent, som alltså utsågs till leverantör.
I årsberättelsen konstaterade Maria Höglund att antalet bredbandsanslutningar ökat med 13
procent under året, att 14 procent av telefonanslutningarna nu var IP-baserade och att 27 procent av de hushåll som vid utgången av året var anslutna till JNT:s nät hade en fiberanslutning.
En bekräftelse på JNT:s IT-kompetens blev det samarbete som i början av året inleddes med Länsilinkki (ibland benämnt Westlink). Detta bolag ägdes av de lokala telefonbolagen i Åboregionen, och uppdraget var att driva och utveckla telefoncentralerna och telefonitjänsterna för sina ägare. Ambitionen var också att kring Länsilinkki bygga upp en telefoniplattform som kunde betjäna alla Finnetbolag.
”Man hade dock inte kommit till skott med VoIP- tekniken än och där kom JNT in i bilden, genom vårt pionjärskap gällande ersättande teknik för AXE. Både denna, vårt MultiVoice-koncept och den ny PGW- teknik vi testade intresserade Länsilinkki”, berättar Maria Höglund.
Ett besök som Länsilinkki gjorde hos JNT i februari utvecklade relationen. Länsilinkkis VD Matti Iso-Markku förklarade sitt intresse för ett samarbete inte bara gällande PGW-plattformen, utan också när det gällde att förverkliga SIP Proxytjänster (SIP = Session Initiation Protocol) lämpade för de mindre Finnetbolagen och kanske senare också för de större.
”Vi ingick ett avtal om samanvändning av den PGW som JNT var i beråd att skaffa och kom överens om hur underhållet och utvecklingen skulle skötas. Länsilinkki skulle bygga upp en Finnetplattform för IP-telefoni och JNT hade fria händer att bygga upp det vi ansåg vara motiverat. Tekniken placerades rent fysiskt i JNT:s utrymmen i Jakobstad och ägs av JNT”, berättar Maria Höglund.
För att bygga upp en helhet kring telefonin för Finnetbolagen behövde Länsilinkki sedan en tjänst som den som JNT byggt upp kring MultiVoice. Det ledde till avtal om att modifiera MultiVoice- plattformen och sälja detta som tjänst till Länsilinkki.
Nästa steg blev att Länsilinkki breddade sin ägarbas genom att erbjuda alla Finnetbolag delägarskap. Många deltog, men inte JNT. Maria Höglund: ”Orsaken var enkel, Länsilinkki var ett produktionsbolag, och vi hade avtalat om att JNT kunde producera de telefonitjänster som vi ansåg vara ändamålsenliga. Att bli delägare skulle bara ha krånglat till samarbetet.”
”Vår ambition på operativ nivå med Länsilinkki- samarbetet har varit och är att genom samarbete uppnå skalfördelar och den vägen lägre produktionskostnader samt att säkerställa fortsatt spetskunnande i JNT. På strategisk nivå är ambitionen att ha ett samarbete med sådana aktörer
som bidrar till att föra JNT:s telefonitjänster framåt och garantera vår suveränitet i beslut gällande telefonifrågor.”
DNA-kretsens ambitioner att ta över Anvias telefonverksamhet gick under hösten in i skarpt läge. Jan-Erik Frostdahl berättar att han som DNA:s VD från och med 2007 mycket aktivt köpte upp VLT- och senare Anviaaktier. ”Jag köpte allt som ’asgamarna’ kunde samla ihop. Förutom en post på cirka 2500 aktier som Elisa snappade upp framför näsan på mig av PPO till ett fruktansvärt överpris. Jag blev rejält arg eftersom jag hade en muntlig överenskommelse om att vi skulle få köpa. Till sist hade vi tillsammans med Lännen Teletieto nästan 20 procents ägande i Anvia.”
I mitten av oktober avgjordes saken. Anvias ledning och styrelse var beredda att göra affär, men en fråga av denna dignitet måste föras till förvaltningsrådet och slutligt avgöras av en bolagsstämma, vilket gav utrymme för olika intressegrupper att agera. En sådan var Anvias personal, som skapade opinion mot affären genom lobbying mot förvaltningsrådets medlemmar och genom att gå ut i media.
Enligt Kenneth Nysten, förtroendeman för Anvias tjänstemän i Vasa, fick personalen veta vad som var på gång först då VD:n Timo Cavén i september meddelade att man redan hade förhandlat i tretton månader. Det kunde förutses att alla utom 40-50 anställda skulle bli av med jobbet. Personalen samlade nu fullmakter för att vid en eventuell extra bolagsstämma försöka stoppa en försäljning.
DNA-kretsens agerande förvånade inte de initierade, däremot kom det som en överraskning
då ett konkurrerande anbud lämnades där PPO var huvudintressent. En viktig roll kom nu att spelas av Bo Eklund, direktör för Anvias telekomverksamhet och GT:s VD. Inför förvaltningsrådet beskrev han ett tredje alternativ, att Anvia skulle fortsätta driva sin televerksamhet, vilket också blev förvaltningsrådets beslut.
Med detta bytte DNA-kretsen fot och sålde hela sitt innehav till Anvia till ett bra pris.
Ett problem var att Anvias styrelse genom affären överskred de befogenheter som bolagsstämman hade gett gällande aktieköp. Då årsskiftet närmade sig, sprang man i brådskande ordning ihop ett konsortium som mellan jul och nyår räddade situationen genom att sälja vidare ett tillräckligt antal aktier, till samma pris som Anvia hade betalat.
Bland dem som gick in som nya ägare fanns Katternögruppen, med 1,74 procent av Anvias aktier. Eftersom affären måste beslutas med kort varsel hann den inte förankras på vanligt sätt hos ägarna, vilket efteråt väckte en del missnöje.
Skulle också JNT gå in som ägare i Anvia? Frågan ställdes i samband med att ett konsortium, S4H, bildades för köp av 8,5 procent av Anvias aktiestock. Huvudintressenter i detta var Salon Seudun Puhelin, Mikkelin Puhelin och Kainuun Puhelin, med en sammanlagd andel av omkring 85 procent av konsortiets aktiepost. Enligt det förslag som gjordes upp skulle sex andra bolag – Jakobstad, Forssa, Karis, Lovisa, Pargas och
Kimito – delade på den återstående posten.
JNT:s styrelse behandlade ärendet den 10 december. Maria Höglunds beredning gick ut på att JNT skulle delta med 500000 euro, vilket motsvarade knappt fem procent av konsortiets aktier. Hon nämnde vikten av en god relation till Anvia och medlemmarna i det holdingbolag som konsortiet avsåg grunda. Detta skulle även komma att bli Anvias största ägare, vilket bidrog till att ge JNT ett reellt inflytande i Anvia.
Genom ägarengagemanget skulle JNT bättre kunna verka för att det gamla samarbetet med Anvia fortsatte och möjligheterna till synergieffekter utnyttjades – VoIP och Open Service nämndes. Det låg även ett värde i att de svensk- och tvåspråkiga bolagen höll en gemensam linje.
Allt talade dessutom för att satsningen skulle bli lönsam. De institutionella placerarna ställde kravet på 5 procents avkastning, och JNT kunde finansiera sin ägarandel till en del med utdelning från DNA och i övrigt genom ett leasingarrangemang med låg ränta.
På dessa premisser sade styrelsen ja till upplägget. Precis i slutskedet ändrades dock förutsättningarna. Endast hälften av den beskrivna potten kom i S4F:s ägo. Den andra hälften sålde Anvia till försäkringsbolaget Etera.
En annan väsentlig affär anmäldes den 18 december, då 3i, den tidigare beskrivna storägaren i DNA, sålde sin aktiepost på 13 procent till Lännen Teletieto, Oulun Puhelin Holding och försäkringsbolaget Ilmarinen. Erkki Nikoskelainen, som företrädare för 3i:s nordiska team, kommenterade i ett pressmeddelande att man på 3i:s sida var mycket imponerad av DNA:s framgångar under den tid man hade varit med som bolagets ägare.
För JNT:s del gav affären, som följd av aktionärsavtalet, JNT möjlighet att sälja sitt DNA- innehav i Ilmarinen till priset 6,8 miljoner euro. Liksom övriga ägare i DNA avstod JNT från möjligheten.
Marias galleri: Nina Riska
”Effektivt och energiskt ser Nina till att våra kunder får bra betjäning när de besöker oss.”
Marias galleri: Janne Lillkvist
”Försäljare och organisatör i unik kombination som målmedvetet styr upp olika projekt.”
Marias galleri: Mattias Skog
”Systematisk och kunnig programmerare som ser till att IT-systemen kan utnyttjas till max.”